EN AV FINALISTERNA TILL DEUTSCHER BUCHPREIS 2011 – ANGELIKA KLÜSSENDORF: FLICKAN – ROMAN
Angelika Klüssendorf (1958-):
Flickan
Originaltitel: Das Mädchen
Översättning av Christine Oudenne
Utkom 2011
På svenska 2013
168 sidor
Thoren & Lindskog
Recensionsexemplar
Om det är någon som följer min blogg så ser denne snart att jag har ett nyvaknat intresse för tysk litteratur. Det kanske låg i tiden för det sammanföll med att jag upptäckte det då nystartade förlaget Thorén & Lindskog. Jag köpte några böcker av deras böcker och skrev om dem. Förlaget uppskattade det och har därefter skickat mig en och annan bok. Jag har dessutom fortsatt att köpa dem så jag har snart allt vad de publicerat.
Vid en snabb blick kanske läsaren undrar om jag är ”köpt” av förlaget eftersom jag hittills bara skrivit mer eller mindre positiva recensioner. Så är det verkligen inte. De har en förmåga att ta fram intressant litteratur och efter att ha läst Flickan så är det bara att konstatera att det fått in en fullträff, en riktig fullträff.
Jag hade aldrig köpt och läst en brutal uppväxtskildring som utspelar sig i DDR på 70-talet. Nej det intresserar mig inte och det verkar obehagligt, inget jag vill läsa om. Det kräver verkligen mod att ge ut en bok med ett sådant svårt tema, och det modet har tack och lov förlaget. Jag är nu mycket glad över att ha fått läsa romanen.
Vi får följa den namnlösa flicka från att hon som 12-åring står och kastar ut avföring från balkongen på deras lägenhet, inlåsta av den aggressiva, alkoholiserade mamman, toaletten finns utanför lägenheten, fram till att hon som 17-åring gått ut högstadiet och hamnat som lärling på ett jordbrukskollektiv.
Hon bor i Leipzig tillsammans med sin sex år yngre bror Alex som hon försöker skydda. Mamman slår och bestraffar barnen regelmässigt och oförutsägbart. Männen kommer och går. Fickan försvinner in i en drömvärld och i boken Greven av Monte Christo för att överleva. Lögnen blir också ett redskap att klara sig, ibland så lyckas tom hon övertyga sig själv.
Efter ett antal flyktförsök så blir situationen ohållbar och hon flyttat till ett ungdomshem. Hon känner sig utanför och mobbad och för en stenhård kamp för att överleva.
Till slut så kommer hon ändå ut på andra sidan. Mer vill jag inte avslöja utan det får du upptäcka själv.
Som ni förstår är inte detta en lättsam läsning, jag häpnade många gånger över brutaliteten den skildrade, inom familjen, mellan de jämnåriga skolkamraterna, från myndigheterna, skolan och polisen.
Hade det inte varit för Klüssendorfs helt suveräna språkbehandling och distanserade blick så hade detta varit outhärdligt. Texten är paradoxalt nog både enormt tät och samtidigt så luftig och lätt. Det finns en lugn andning i den hela tiden och ett ljus mitt i det svarta.
Vi ser allting utifrån flickan perspektiv men nästan som bakom ett skyddande glas som gör att det hela går att stå ut med. Ja, som jag upplevde att flickan själv gjorde. Hon gick liksom in i en mental dykarklocka och såg allt det hemska utifrån. Hon är ett riktigt maskrosbarn som lyckas ta sig upp genom asfalten
Flickan är en mycket gripande roman om av hög litterär halt. Det är inte för inte som den var en av finalisterna när Deutsche Buchpreis skulle delas ut 2011. Låt inte historien avskräcka dig utan läs gärna denna bok. Den kommer stanna i mitt minne länge.
Angelika Klüssendorf
Jag har förstått att det är första boken i en planerad triologi. Om det är så får vi hoppas att denna bok går så bra att förlaget fortsätter att ge ut dem.
VAD DEN ANDRA HALVAN LÄSER – MONIKA PEETZ: TISDAGSKVINNORNA – ROMAN
Monika Peetz (1963-):
Tisdagskvinnorna
Originaltitel: Die Dienstagsfrauen
Översättning av Barbro Wernbro-Augustsson
Utkom 2011
På svenska 2013
290 sidor
Liebel Förlag
Recensionsexemplar
I april fick jag en trevlig e-post från det nystartade Liebel förlag. Det är ett förlag specialiserat på att översätta tysk litteratur till svenska. De hade hittat min blogg och undrade om jag var intresserad av att få ett recensionsexemplar av denna tyska succéroman. Jag blev förstås smickrad av att ytterligare ett förlag ville att jag skulle recensera en av deras böcker men svarade att andra åtaganden gör att jag inte kommer hinna läsa den förrän i juni. Det gick bra och snart damp ett paket ned i brevlådan.
Jag blev dock nyfiken på var det var för bok så jag googlade lite. Jag fann att den var mycket uppskattad med högt betyg på Amazon.de m.m. Samtidigt började jag undra, är detta verkligen en bok för mig, tillhör jag målgruppen!? De som läser min blogg behöver inte se många inlägg för att inse att den som skriver är en lätt pretentiös figur som för det mesta bara läser sådant med hög cred i kulturvärlden. Böcker som hamnar på kritikerlistor och som får utmärkelser….seriös litteratur med STORA bokstäver. Tisdagskvinnorna verkade vara allt annat, lättsam underhållning ffa riktad till medelålders kvinnor med hög igenkänningsfaktor.
Så här presenteras den på förlagets hemsida:
Fem väninnor på pilgrimsfärd Caroline, Judith, Eva, Kiki och Estelle: en framgångsrik brottmålsadvokat, en överkänslig drama queen, en hängiven mamma till fyra barn med övergivna ambitioner om en egen yrkeskarriär, en ständigt förälskad och gladlynt designer som väntar på sitt genombrott och en lyxälskande apotekarhustru som har en proppfull garderob och en härligt vass tunga.
När Judith gick igenom sin avlidne makes tillhörigheter hittade hon hans dagbok, gömd i en flanellskjorta i garderoben. Dagboken leder henne och hennes fyra väninnor ut på en vallfärdsvandring som kommer att sätta deras vänskap på hårda prov. Steg för steg uppdagas en hemlighet som ställer allas liv på ända.
Tisdagskvinnorna är en varm och underhållande roman om kärlek, livslögner och vänskapens förmåga att läka alla sår. Förutom i Tyskland, där boken redan filmatiserats, har den hunnit bli en bestseller även i Norge, Holland, Italien och Tjeckien. Översättningsrättigheterna har i dagsläget sålts till arton språk.
Ja ja tänkte jag, allt behöver väl inte vara så allvarligt hela tiden, du kan bli överraskad. Så med en ganska stor nyfikenhet slog jag upp boken.
Det tog inte många sidor förrän jag fullkomligt häpnade över hur stereotypa figurerna var, hur clichéfyllt allting var beskrivet och på hur förutsägbart det var. Personteckningar är så mallade och så platta så jag helt enkelt storknade. Trots det, som ett tack till förlaget som skänkt mig boken, så läste jag hela boken!
Detta är Monika Peetz första roman annars arbetar hon med manus för film och tv. Och det märks. Men det märks också att det inte är HBO hon skriver för i så fall. Denna bok är som en romanförlaga för en tv-serie på kanal 5, en serie som kanske skulle kunna bli bra bra underhållning med en bra regissör, för det är inte oäven historia, men som också skulle kunna bli helt förskräckligt i fel händer.
Min bloggkollega på Och dagarna går sammanfattar det bra:
Inte vet jag om det finns något som heter så men jag tänker att det passar att kalla Tisdagskvinnorna av Monika Peetz för Mid-Lit. Alltså lättlästa böcker om människor mitt i medelåldern som har fastnat i samma gamla hjulspår och behöver en nystart. Ni vet de där rappa, lättsamt berättade historierna där huvudpersonerna är med om något annorlunda och utifrån det omvärderar sina liv. Chick-Lit, Lad-Lit, Tant-Lit och nu Mid-Lit alltså. Hyfsat mallat men ändå tillräckligt välskrivet för att jag ska vilja läsa vidare…
Hon är som sagt inte en helt oäven berättare och en del av beskrivningarna av ställena som de passerar under vandringen är inte dumma. Men som helhet är detta för mig en riktigt torftig upplevelse. Det är som att äta Snoddas, bara vitt vetemjöl, och man kan äta hur mycket som helst utan att bli mätt.
Samtidigt så var det en intressant läsupplevelse. Jag tvingades att läsa vad den andra halvan läser, eller rättare sagt, den kanske 70-80 procenten. De som klarar sig utmärkt i livet utan att läsa Nobelpristagare, Augustprisvinnare m.m. De som bara vill ha lite lätt och enkel underhållning utan tuggmotstånd. Lite mysigt, lite trevligt och lite tänkvärt. Vårt behov av historier är ju omättligt.
Det är väl tur att litteraturens trädgård har en mångfald av många olika växter. Allt kan inte passa alla och jag vet att jag har läst min sista bok av ”light entertainment.”
Så ett tack till förlaget som skickade denna bok till mig. Det var modigt!
Det är trots allt en bok jag inte kommer glömma, fastän av fel skäl.
VÄRLDEN ENLIGT QUICO – MIGUEL DELIBES: DEN DETRONISERADE PRINSEN – ROMAN
Miguel Delibes 1920-2010:
Den detroniserade prinsen
Originaltitel: El principe destronado
Översättning av Djordje Zarkovic och Eva M Ålander
Utkom 1973
På svenska 2013
150 sidor
Gavrilo Förlag
Recensionsexemplar
Miguel Delibes är ett mycket stort namn i den spanskspråkiga litteraturen med en lång verkslista. Delibes satt i Spanska Akademin under många år. Han mottog många litterära priser bla det stora Cervantespriset som belönar författarskap från den spanskspråkiga världen. Bland andra pristagare kan nämnas giganter som nobelpristagarna Vargas Llosa och Cela och min favorit Alejo Carpentier.
I Sverige är Delibes inte så känd, men trots det fanns det något bekant över namnet. Det visade sig att det legendariska förlaget Coeckelberghs, som under 70-80-talet gav ut högklassig litteratur från ffa Östeuropa,1978 gav ut hans roman Fem timmar Med Mario. Jag följde deras utgivning med stort intresse och beklagar förfarande att René Coeckelberghs gick bort i så unga år. (Här kan du läsa min recension av en liten pärla ur förlagets mångfacetterade utgivning, Mircea Eliades Den gamle mannen och officeren.)
Redan 1965 så kom den första romanen av Delibes på svenska, Råttorna. Vår främsta introduktör av litteratur under 1900-talet, enmans-universitetet Artur Lundkvist, tog med den i sin Tellus-serie där han valde ut litteratur från hela världen. Många fina romaner som du nu hittar på antikvariat
Nu har förlaget Gavrilo från Göteborg givit ut denna lilla roman. Jag kände inte till förlaget sedan tidigare men det är uppenbart ett förlag att hålla ögonen på.
Den detroniserade prinsen är Quico, 3 år gammal, som nu när hans lillasyster fötts inte längre är i centrum. Förutom henne är han dessutom omgiven av tre större syskon, föräldrar och två hushållsbiträden. Det är inte lätt att få uppmärksamhet och denna lille illbatting gör var han kan.
Vi får följa honom under ett dygn, från klockan 10 på morgonen till 10 på kvällen då han utmattad somnar efter en intensiv dag. Varje kapitel motsvara en timma.
Perspektivet är nästan uteslutande Quicos. Vi ser världen underifrån, tex så beskrivs hans mamma i början bara genom den kjol hon bär när hon sveper in i rummet.
Vi stiger in i hans tankevärld och följer alla hans glädjeämnen och fasor, hur hans fantasi drar iväg med honom och gör hans värld både mer spännande och mer otäck. Starka tankar kring liv och död, djävlar och spöken far runt i Quicos huvud när han försöker orientera sig i världen. En kontinuerlig rädsla för att kissa ned sig och inte vara duktig lever med honom hela tiden.
Allt eftersom vill följer denna ömsom charmiga och ömsom odrägliga lille kille så växer berättelsen och visar upp en välbeställd men dysfunktionell familj i Francos Spanien. Quicos föräldrars äktenskap är dött, fadern en förtryckande patriark som finns i bakgrunden, hembiträdena har mer närhet till barnen än vad deras mor har, men är samtidigt är samtidigt under ständig rädsla för att inte blidka sin arbetsgivare. Det pågår ett krig som en av sönerna går ut i för att blidka sin stränge far. Det går inte att isolera en allt mer svårbegriplig omvärld.
Det är en tunn lite bok främst uppbyggd på dialog. Hans beskrivningar av lägenheten där i stort sett hela romanen utspelar sig är exakt och gör den mycket konkret för läsaren. Sakta vävs vi in i familjens liv och det är synd att romanen slutar efter 150 sidor för jag skulle gärna följt denna familj under ett par dagar till.
Det som är den stora behållningen är hur Delibes gestaltar ett barns inre liv och fantasivärld. Det var många gånger jag kastades tillbaka i tanken till barndomen och kändes igen tankar eller påmindes om händelser tidigt i livet.. Det är både skickligt och välskrivet.
Jag har inte läst mycket spansk litteratur så det var givande att bekanta sig med en ett författarskap från ett nytt område!
MIGUEL DELIBES
EN MÅNGFACETTERAD BERÄTTELSE FRÅN ÖSTAFRIKA – ABDULRAZAK GURNAH: PARADISET – ROMAN
Abdulrazak Gurnah (1948-):
Paradiset
Originaltitel: Paradise
Översättning av Helena Hansson (Hemsida)
Utkom 1994
På svenska 2013
260 sidor
Celanders förlag
Läst i min bokcirkel
”Först pojken. Han heter Yusuf och under sitt tolfte levnadsår lämnade han plötsligt sitt hem. Han mindes att det var under torrtiden, när varje dag var likadan som den förra. Blommor slog oväntat ut och vissnade igen. Märkliga insekter kilade fram under stenar och pinades till döds i det brännande solskenet. Solen fick träden i fjärran att darra i luften och husen att skälva och kippa efter andan. Dammoln steg vid varje klampande steg och en kärv stillhet rådde under dagtid. Skarpt avgränsade ögonblick som dessa såg han framför sig från den tiden.”
Detta är första stycket i en mycket fin roman av Abdulrazak Gurnah, en författare från Zanzibar som sedan 20-års åldern bor i England. Gurnah har skrivit ett antal romaner på engelska och är professor i litteratur vid universitet i Kent.
Romanen var på ”the short list” både för Booker-priset och The Whitbread Award i England
Det är en ”bildningsroman” om Yusuf och utspelar sig i Tanzania före första världskriget
Yusuf blir hämtad av farbror Aziz som skall ta hand om honom. Farbrodern visar sig snart inte vara hans farbror utan Yusuf är betalningen för en skuld hans far har till den framgångsrike köpmannen. Han får bo hemma hos Aziz och arbeta tillsammans med en annan slav, Kahlil, i butiken. En varm vänskap uppstår.
Farbror Aziz har en trädgård som Yusuf mer och mer kommer att intressera sig för och där han försöker få trädgårdsmästaren att ge honom tillåtelse att hjälpa honom. Det är hans paradis.
Yusuf är en känslig, osäker person med stor fantasi, undrande och osäker inför världen runt honom. Efter att Yusuf har arbetat i butiken ett par år så tar Aziz med honom på en expedition inåt landet för att sälja och köpa varor. Det är en expedition fylld av fasor sjukdom och elände. En förändrad Yusuf kommer tillbaka till sitt paradis. Men han är inte den samme och romanen får ett oväntat med samtidigt logiskt slut.
Jag hade aldrig dykt på denna om inte vi tagit upp den i bokcirkeln. Jag fastnade i den redan i första stycket som visar vilken språkbehandling och poetisk känsla Gurnah har. Helena Hansson har gjort ett mycket fint jobb och överfört romanen till en mjuk och följsam svenska.
Gurnah målar upp en hel kultur i Östafrika just när imperialismen börjar göra sitt intrång. En kultur rik på folkslag, olika religiösa riktningar, myter och berättelser, ett stort handelsutbyte med omvärlden ffa Indien. Vi möte många särpräglade karaktärer och helt unika miljöer. Naturbeskrivningarna är hänförande.
Han öppnar upp ett helt nytt landskap inför min blick och jag känner transporterad dit. Inte som en vit västerlänning som med kikare betittar de kuriösa människor i Afrika utan men en närhet och skönhet som känns i kroppen.
Det en mångfacetterad historia många vacker klangbotten. Han är inte på något sätt svårläst och det finns ett naturligt sug i berättelsen.
Det är en global värld som han visar upp, långt innan det begreppet fanns. Det visade sig konkret hur global världen kan vara när jag frågade min kollega född på Zanzibar om han hade hört talas om honom. Då svarade han. Jag känner honom, han var klasskamrat med min bror.!!
Gurnah är en mycket fin författar och jag kommer säkerligen kommer återvända till hans författarskap Det är glädjande att det finns förlag som Celanders som vågar satsa på författare som Gurnah. Hoppas han får många läsare.
Abdulrazak Gurnah
LYDIA DAVIS VINNER INTERNATIONAL MAN BOOKER 2013
Den amerikansk novellisten Lydia Davis är den lyckliga vinnaren. Jag har hört mycket gott om hennes noveller som skall vara allt ifrån 2 meningar till 25 sidor!
http://www.themanbookerprize.com/news/lydia-davis-wins-man-booker-international-prize-2013
Har flera gånger varit på väg att beställa hennes Collected Stories, men nu är det gjort!
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0241950031
Tyvärr blev det inte Peter Stamm. Det hade varit roligt med en med rekalm för den tyskspråkiga litteraturen i den anglosaxiska världen. Hans suveräna roman ”Sju år” finns på svenska utgiven av det fina illa förlaget Thorén & LIndskog. Här kan du läsa min recension
EN AMERIKANSK KLASSIKER – F. SCOTT FITZGERALD: THE GREAT GATSBY – ROMAN
F.Scott Fitzgerald: (1896-1940)
The Great Gatsby
Utgiven 1926
180 sidor
Det är mycket Gatsby nu. Förra veckan hade Baz Luhrmans filmatisering premiär i USA och du kan läsa artiklar om Gatsby överallt.
Det är en av de stora, om inte den stora, amerikanska klassikern under 1900-talet. Den har legat på mitt nattduksbord under hela våren men det blev inte av att jag läste den förrän under min resa till New York som visade sig sammanfalla med premiären.
Det är inte en mäktig roman utan en tunn liten sak som du kan läsa i 2 sittningar om du vill. Det också en ganska enkel handling och ändå har den något som fångat det amerikanska medvetandet under senare delen av 1900-talet.
Det var inte så när boken kom ut. Recensionerna var på det hela taget ljumma, även om TS Eliot lovordade den i ett brev. När Gatsby dog endast 44 år gammal, bla som en konsekvens av ett kraftigt alkoholmissbruk, så hade han kvar böcker från förlaget. Nu så finns den ständigt tillgänglig och jag har för mig att jag läste någonstans att den säljs i en halv miljon exemplar varje år.
Något kort om historien. Nick Carraway, bokens berättare lämnar det lantliga Mid-West och flyttar till östkusten för att arbeta. Han får tag på ett litet hus på Long Island. På en middag hos sin släkting Daisy Buchanan, som är gift med den stenrike buffeln Tom Buchanan, så får han reda på att han är granne den mystiske Jay Gatsby. Gatsby ordnar de mest fantastiska fester, ditt alla, bjudna som objudna, kommer.
Nick bli inbjuden på dessa fester och lär känna den gåtfulle Gatsby, en person om står för allt som Nick avskyr, men Nick charmas.
”If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him, some heightened sensitivity to the promises of life, as if he was related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of “creative temperament” – it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it its likely I shall never find again”.
Boken är en lång återblick och vi lär känna Gatsby allteftersom Nick lär känna honom. Men samtidigt så lär vi inte känna honom. Fitzgerald beskriver honom knappt. Han förblir lite av en mytisk gestalt. På direkta frågor om vem han är eller vad han gjort ger han alltid undanglidande svar. Har han legat vid Oxford, har han varit i armén?
Allt eftersom förstår vi att allt han skapar, den nya identiteten, hans förmögenhet, alla fester och all prålighet är för att vinna tillbaks sin ungdomskärlek Daisy.
Gatsby kommer från enkla förhållanden och hade inte möjlighet att gifta sig med henne ideras ungdom. När han kom hem efter att ha tjänstgjort i kriget finner han att Diasy gift sig med den Tom. När de nu återigen träffas så sätts en kedja av händelser igång som leder till den djupaste tragedi för alla inblandade.
Gatsby är en roman om den amerikanska drömmen, om att du i varje ögonblick kan skapa dig själv, glömma ditt förflutna och bli en ny person, en self-made man. Jay Gatsby har gått från enkla förhållanden till enorm rikedom. Gatsby är föregångare till Don Draper i Mad Men, en man med en påhittad och förljugen identitet som skapar den amerikanska drömmen.
Är Gatsby är ”great” kan man verkligen fråga sig? Knappast, hans rikedomar kommer från en smutsig kriminell verksamhet. I mina ögon är ingen hjälte men det som är stort hos honom är hans starka kärlek till Daisy.
Denna bok sägs ju vara den bäst fångar The Jazz Age, tiden efter första världskriget då jazzen kom, ungdomarna bröt sig loss från gamla konventioner, det var glamoröst, det fanns pengar, och depressionen 1929 fanns inte en som en möjlighet. Scenerna från olika fester och parties är mycket väl gestaltade. Jag sveptes med som läsare, men kände hela tiden en vantrivsel. Det här var ju människor som inte brydde sig om något annat än sig själv och att vara på festen. Det som räknades var att du var där. Där fångar Fitzgerald något som gör att boken känns relevant även idag. En hysterisk kändiskultur, där man är känd utan att ha presterat något mer än att synas i rätt sammanhang och att det är det som är något värt. Själv kände jag bara hur tragiken väntade runt hörnet. När den väl slår till så fanns endast Nick kvar. Alla andra lämnade det sjunkande skeppet.
Fitzgerald, som själv levde ett mycket glamoröst liv, var trots allt en socialt medveten författare. I romanen ser vi hur de rikas omedvetenhet och självgodhet drabbar de som inte är på rätt planhalva.
Det är paradoxalt att en historia som snarare beskriver den amerikanska drömmen som en illusion och en tragedi blivit den stora amerikanska romanen. Dess storhet ligger ffa är Fitzgeralds fantastiska språk. En elegant och mångskiftande prosa som beskriver med en poetisk precision både yttre och inre skeenden.
Det är en roman om en förgången tid men samtidigt aktuell. Vi kanske lever på 20-talet med det enorma överflöd och överkonsumtion som vi har i delar av världen, i en ytlig kändiskultur, som i allt högre grad handlar om att bli self-made, att vara ditt eget varumärke och som inte tror att en ny crash à 1929 kan stå för dörren.
Romanen som är sagt en återblick och som sådan mycket skicklig konstruerad..Att fånga detta på film är inte enkelt. Att fånga det pråliga det är ingen konst. Men allt det som gör denna roman så läsvärd det kommer man inte åt på film. Den är så välskriven så jag skulle kunna läsa om den bara för att få njuta av språket igen.
BBC har ett utmärkt radio program BBC World Book Club.
Senaste avsnittet är initierad diskussion om boken med bla författaren Jay McInerney.
http://www.bbc.co.uk/podcasts/series/wbc/all
Ett tips är att läsa boken innan om du inte vill veta lite för mycket om handlingen!
EN DJUPDYKNING NED I MANHATTANS LOWER EAST SIDE – RICHARD PRICE: LUSH LIFE – DECKARE
Richard Price (1947-)
Lush Life
Utgiven 2008
450 sdor
Som ljudbok 11 cd:s
Uppläsare Booby Cannavale
Richard Price är en amerikansk deckar- och manusförfattare. Price har ett par böcker bakom sig och är även verksam både inom film och tv. Han har skrivit flera filmmanus. I Sverige är han nog mest känd för ”Sea of Love” med Al Pacino i huvudrollen. Price har även avsnitt till ”The Wire”, som jag likt många andra höjer till skyarna som bland det bästa som gjorts på tv.
Kort om handlingen. Eric Cash, en ung man med kulturella ambitioner, och vem har inte det i New York, har inte riktig kommit rätt livet utan arbetar på ett restaurang i Lower East SIde på Manhattan. En kväll så går han och två bekanta på en krogsväng. Väl runda under fötterna så blir de utsatta för ett rånförsök. Det går snett och hans kamrat Isac Marcus skjuts till döds. Det är mitt i natten, det är mörkt, vittnena är få. Ett av vittnena pekar ut Eric som gärningsmannen.
Polisen Matty Clark har hand om utredningen. De utsätter de Eric för hårda förhör. Det framkommer snart är Eric inte gärningsmannen. Och nu står de där utan någon egentlig ledtråd. De börjar famla i mörkret.
Boken Lush Life blev jag i flera gudieböcker rekommenderad som läsning inför min New York-resa. Jag fick dock problem när jag började läsa den. Det sägs att tv-serien The Wire inte gick hem hos den vita medelklassen för att de inte förstod språket. Och jag fick kämpa. Att läsa polisslang á la New York är inte det lättaste. Om man skummar recensionerna på Amazon så ser man att även engelsktalande inte har det så lätt. Så jag lade ned boken.
Richard Price
Jag insåg efter ett tag att jag ville ge den en andra chans och undersökte om den fanns på svenska. Det gjorde den inte, men väl som ljudbok i uppläsning av Bobby Cannavale. Det var en märklig upplevelse. Eftersom jag sett timvis med deckare så var idiomet så bekant att det gick mycket lättare att lyssna. Jag fastnade inte i enstaka ord och Cannavales gestaltning gjorde att jag förstod mer än när jag läste. Cannavale har just den amerikanska engelska som vi är så vana vid från The Wire, Sopranos m.m. Han är ett klockrent val.
I början växlade jag lite, men så fort jag läste så var det kämpigare och jag hörde ändå Cannavales röst och gestaltning. Så efter mindre än halva boken så gick jag över till att lyssna på det. Så detta blev min första ljudbok.
Bobby Cannavale
Vad var det jag läste och hörde? Price bok är rubricerad som en deckare men som sådan är den inte så lyckad. Price använder formen för att beskriva Lower East Side, en genom historien mycket invandrartät stadsdel som genomgått många förändringar och nu är på väg att gentrifieras. Under utredningens gång möter många ur denna kulturella smältdegel med dess motsättningar. Afro-amerikaner, kineser, spansk-talande från olika regioner. .
Som i många andra deckare så är ett tema Matty Clarks kamp med hierarkierna. Han får kämpa för att hålla utredningen vid liv. Det finns så lite att gå på, den har så lite nyhetsvärde, så den bortprioriteras. Medan Matty som blivit djupt engagerad i fallet och Isac Marcus familj gör att l för att driva på den. Skildringen av sorgeprocessen hos offrets familj är en tongivande del av andra halvan av boken.
Price är en mycket skicklig författare. Price skriver fantastisk dialog som inte blir sämre av Cannavales mycket fina uppläsning. Price skapar trovärdiga och gripande gestalter som stannar kvar längre än vad de oftast lätt glömda deckarfigurerna brukar göra.
Price lyckas också levandegöra Lower East Side. Det var riktigt spännande för mig att för några dagar sedan att går runt bland gatorna är romanens centrum, Eldridge Street, Delancy m.m.
Men tyvärr så tappar han lite av fokus. Historien dras ett varv eller två för långt. Och han hade kunnat stryka några sidospår som inte känns relevanta.
Det är som om han tappar intresset för själva deckarhistorien i mitt i gestaltandet av hur Isacs död präglar människorna i hans omgivning. När fallet till slut löses så är det som av en tillfällighet. På något sätt måste det ju historien avslutas!
Dessa kritiska anmärkningar fråntar dock inte boken många av dess fina kvaliteter.
Platsen för brottet. 27 Eldridge Street. Foto: Patrik Enander
EN SPÄNNANDE GREKISK KLASSIKER I DET LILLA FORMATET – ALEXANDROS PAPADIAMANTIS: MÖRDERSKAN – ROMAN
Alexandros Papadiamantis (1851-1911)
Mörderskan
Orginaltitiel: I Fonissa
Översättning: Jan Henrik Swahn
Utgiven 1902
På svenska 2013
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar
Att det är de små förlagen som vågar ge ut den spännande litteraturen i Sverige är snart en truism. Ett förlag att hålla ögonen öppna för är det lilla Oppenheim förlag. Jag läste nyligen Laurence Tardieus lilla mästerstycke Eftersom ingenting varar. Nu har jag läst Mörderskan av Alexandros Papadiamantis. Aldrig hört talas om?. Nej vem har gjort det. Den moderna grekiskan litteraturen är en mycket vit fläck på min litterära karta och det är jag troligen inte ensam om. I Grekland är Papadiamantis lika stor som Strindberg i Sverige men den skillnaden att han inte är så känd utanför sitt land säger översättaren Jan Henrik Swahn i en video som du kan se här:
Intervju på Youtube.
Denna korta roman eller långa novell är en spännande läsning på många sätt. Den skildrar ett land som de flesta inte känner så väl till bortom antingen charterturismens glättiga yta eller den arkeologintresserades långa historiska blick. Papadiamantis skildrar ett fattigt, hårt, inneslutet samhälle och hur det drabbar framförallt kvinnorna. Den är en roman som utspelar sig på 1800-talet men som är mycket modernare än man först tror.
Huvudpersonen Frangogiannou, en äldre kvinna som för att hjälpa de fattiga människor som korsar hennes väg mördar deras små flickor. Att få flickor är ett elände. Det går så många flickor på varje man och föräldrarna har stora problem med att få döttrarna bortgifta, att få råd med hemgiften. Den olyckligaste dagen i Frangogiannous liv var när hon som 17-åring blev bortgift, med en mycket dålig hemgift, till en riktig slashas som sedan gjorde henne till mamma sex gånger om. Hon har tre döttrar. Bara en gift och även det med en slashas.Hon beskriver sig som en änka men med en man som bidrar så lite till familjen.
Vi får följa Frangogiannou från det första hastigt påkomna dråpet och se hur hennes tankar blir mer och mer förvridna vilket resulterar i fler mord. Men hon är ingen vettvilling. Märkligt nog så känner vi som läsare sympati med henne och förstår till viss del hennes fruktansvärda handlingar. Och hon går inte igenom detta obemärkt, drömmar och syner hemsöker henne allt medan hon flyr undan både sig själv och gendarmerna.
Jag vill inte berätta mer om historien utan läs den själv istället. För det är en spännande och läsvärd bok.
Papadiamantis stil kan vara lite knölig ibland, han är visst mycket svår att översätta, men det finns mycket humor och värme i boken. Du kommer huvudpersonen mycket nära och hon är är trots sina handlingar trovärdig och realistisk..Skildringarna av naturen på ön Skiathos. är sinnlig och fantasieggande.
Det fattiga patriarkala samhället känns inpå kroppen.
Det vore roligt om förlaget ville ge ut fler av hans berättelser så vi får se fler facetter av detta intressanta författarskap.
OM DET PALESTINSKA FOLKETS ÖDE. EN VIKTIG MEN TYVÄRR UNDERMÅLIG BOK – SUSAN ABULHAWA: MORGON I JENIN – ROMAN
Susan Abulhawa (1970-):
Morgon i Jenin
Orginaltitel: Morning in Jenin
Översättning av Niclas NIlsson
Utkom 2010
380 sidor
Norstedts
Jag får erkänna det, jag fick verkligen kämpa med denna bok. Flera gånger så var jag på väg att avsluta den i förtid. Men då vi skulle läsa den i vår bokcirkel så kämpade jag på.
Morgon i Jenin är en bred krönika över en palestinsk familjs öde under israeliskt styre från 40-talet och framåt. Det är Susan Abulhawas debut och är säkerligen löst kalkerad på hennes liv. Likt romanens huvudperson så lever hon i USA där hon är verksam inom naturvetenskap.
Det är en smärtsam berättelse fylld av så mycket krig, sorg, elände men även kärlek och gemenskap. Den utgår ifrån verkliga händelser i det palestinska folkets öde, många av dem så fruktansvärda att det är omöjligt att inte bli berörd och förfasas. Det är en mycket viktig bok då sätter fokus på ett folks lidande som inte skildrats i litteraturen tidigare.
Men det är en riktigt dåligt skriven bok. Den börjar lovande. De första sidorna tar tag i mig men sedan så börjar jag förtvivla mer och mer. Har hon inte haft någon redaktör? Boken är klichéfylld, överlastad med metaforer som inte handlar om att det är en annan kultur som jag inte begriper mig på utan att det helt enkelt inte är bra skrivet. Det finns passager som är så platta så jag kippade efter andan. Personskildringen fyrkantig och onyanserad. Något parti kändes som en tonårsbok för flickor. Ett annat som någons oredigerade dagboksanteckningar. Det finns flera intressanta teman som inte utforskas utan det kastas bort. Intressanta konflikter som inte tas om hand om av författaren. Boken spretar.
När jag ventilerat mina åsikter för några som har läst den så har de undrats vad jag är för en hård och kall person som inte tycker om denna bok. Det är ju en så GRIPANDE berättelse.
Efter avslutad läsning finns det många bilder kvar och en ilska över den fruktansvärda situation det palestinska folket befinner sig i nu och hur närmast olöslig den konflikten verkar var ffa med den av nuvarande ledning förda politiken. Men som litteratur är det sekunda vara. Jag är mycket förvånad över de höga betygen som finns på boken omslag från en del kritiker.
Med en regissör som inte fastnar i det sentimentala så kan detta bli en riktigt bra tv-serie. För det finns många berättelser i boken att spinna på. Tyvärr är inte Abulhawa en författare som kan göra god litteratur av det. Att det ändå är en bok som behövs förstår jag då den översatts till 19 länder. Det finns vrede över det öde som drabbat och drabbar det palestinska folket som gör detta till en trots allt viktig bok.
EN LITEN BOK OM DEN STORA KÄRLEKEN OCH DEN STORA SORGEN – LAURENCE TARDIEU: EFTERSOM INGENTING VARAR – ROMAN
Laurence Tardieu (1972-):
Eftersom ingenting varar
Orginaltitel: Puisque rien ne dure
Översättning av Thérèse Eng
Utgiven 2006. På svenska 2012
127 sidor
Oppenheim förlag
Recensionsexemplar
”Jag dör, skriver hon till mig. Vincent, jag dör, kom till mig, kom till mig igen, en sista gång, så att jag får se dig, röra vid dig, höra dig, kom till mig igen Vincent, jag dör.”
Den som skriver är Geneviève, Vincents stora kärlek. De har inte haft kontakt på 15 år. Då, i januari för 15 år sedan, försvann deras 8-åriga dotter Clara spårlöst för att aldrig mer återfinnas. Sorgen tar knäcken både på dem och deras relation.
Laurent Tardieu är en fransk författarinna som har givit ut 6 romaner. Detta var hennes tredje. För den fick hon 2007 ”Prix Le Prince-Maurice du roman d’amour” och ”Prix Alain-Fournier”.
Det är en tunn liten roman som Tardieu har skrivit. Smäckra 120 sidor som lyser som en svart diamant. En liten roman om stor kärlek och stor sorg. Och så gripande att läsa.
Den är uppbygg i tre delar. I första delen så följer vi Vincent när han kör i vansinnesfart till Geneviève. Under den resan kastas han tillbaka till allt det han har tryckt undan under 15 år.
Andra delen består av Genevièves dagboksanteckningar för veckorna efter Claras försvinnande.
”Jag köpte den här boken i morse. Om jag klarar att skriva regelbundet, om än så bara några meningar, kommer det att hjälpa mig. Jag är rädd att bli galen annars”
I sista delen skildras deras sista möte som leder fram till någon form av förlösning och livsbejakelse.
Jag blev mycket tagen av denna bok. När jag väl börjat så var det omöjligt att lägga ned den. Tardieu skriver så sinnligt och levande i korta meningar om kärleken och sorgen. Orden faller ned som små regndroppar. Hennes sensibilitet är inte svensk. Jag vet inte om hade antagit att det var en fransk bok om jag läst den utan att veta var författaren kom ifrån, Utan att kunna sätta fingret på varför så känns den fransk till sin karaktär på det sättet som den behandlar dessa stora ämnen. Jag är imponerad över hur skickligt hon tecknar Vincent och Geneviève. Hon hur gestaltar deras olika temperament och hur de på var sitt sätt hanterar att de drabbats av det värsta du kan drabbas av.
Efter de första sidorna var jag rädd att det skulle vara lite banalt med den blev bara starkare och starkare. Jag började läsa den när jag kom hem från jobbet idag och fann att jag vaknade upp 3 timmar senare och då var den slut. Antagligen kommer jag läsa den igen.
Det är en liten bok med lång eftersmak.
Utan att kunna franska så måste översättaren Therese Eng gjort ett fint jobb som fört över denna text till så fin svenska.
Förlaget hade hittat min blogg och frågade om jag ville recensera den. Tack för det!
Det låter kanske inte som årets hetaste bok, en okänd fransk roman utgiven på ett litet förlag, om ett barn försvinnande, men jag kan inte nog rekommendera den. Köp och läs!
Förlaget har berättat för mig att de kommer ge ut en till av hennes böcker till hösten. Något att se fram emot! Håll span på en blogg nära dig….!
EN RIKTIG BERÄTTARE ÄR FÖDD! – ASTRID ROSENFELD: ADAMS ARV – ROMAN
Astrid Rosenfeld (1977-)
Adams Arv
Orgnaltitel: Adams Erbe
Översättning Jörn Lindskog
Utgiven 2011. På svenska 2012
394 sidor
Thorén och Lindskog
Recensionsexemplar
Rosenfelds debutroman har blivit en succé i Tyskland där den sålt i stora mängder. Romanen har översatts till flera språk och enligt omslaget på boken så var den ”läsarnas favorit till tyska bokpriset 2011”. Vad jag hört så fick Thorén och Lindskog slåss för att lägga vantarna på denna troliga storsäljare.
Succén är lätt att förstå för det är en på många sätt mycket imponerande debut. Rosenfeld skriver med ett enkelt och rappt språk. Har ett stort persongalleri med skickligt tecknade och mycket särpräglade individer. Boken är skickligt komponerad och det finns ett rejält schvung i berättelsen. Du kastas in i den och sedan sitter du fast. Här finns mycket humor och jag skrattade högt många gånger. Sedan kan det finnas lite klichéer också men de får man ta. Och detta av en debutant!
Mycket kort om historien: Eddy bor tillsammans med sin mor Magda och morföräldrar Lara och Moses. Moses har dragit sig undan världen och sitter på vinden och skall helst inte störas.
Eddy är ett resultat av en tillfällig förbindelse och har ingen aning vem hans far är mer än att han är skandinav och kanske heter Göran.
Eddy får hela tiden höra hur lik han är Adam, Moses bror, som under kriget svek familjen. Han tog deras förmögenhet och stack, vilket gjorde att familjen inte kunde komma undan nazisterna.
Magda, som är en stark och självständig kvinna, avvisar alla de män som Eddys mormor försöker tussa ihop henne med. Genom en slump så träffar hon, med hjälp av Eddy, Jack Moss, på ett zoo. Han för ut henne och Eddy i värden och Eddy får en mycket märklig uppväxt.
Den första delen av boken följer Eddy fram till vuxenheten där han till slut hamnar i Berlin när muren fallit. Han har hamnat i en kris och vill bara lämna allt. Han tar sig hem till sin mor. Morföräldrarna är döda. Eddy går upp på den förbjudna vinden där han hittar ett kuvert med ett häfte där Adam har tecknade ned allt som hände. Det är Adams arv
Vi kastas tillbaka till 1919 och får följa hans släkting Adam och hans lika egensinniga familj, mötet med hans stora kärlek Anna och vad som sedan händer när hon nazisterna tar henne. Adam ger sig ut på en lång resa för att leta efter sitt livs kärlek. En resa som tar oss till Polen mitt under det brinnande kriget. Genom Adam så följer vi hela andra världskriget och vi får förklaringen till vad som egentligen hände.
Jag vill inte ge för mycket av handlingen för det är en späckad roman och jag vill att du skall uppleva alla turerna själv om du läser den.
Det här är en bok som du slukar. Den är på 395 sidor men så luftigt textsatt att den hade lätt kunna tryckas på betydligt färre. Sidorna visslade förbi. Men när jag lade ned den så var det ändå med en viss tveksamhet. Jag kände mig lite illa berörd av att den traumatiska historien behandlade med så lätt hand. Det var som att visst det var hemskt det som skedde, men inte var det så farligt.
Jag frågar mig själv. Måste alla skildringar av koncentrationslägren vara t.ex. som Steve Sem-Sandbergs helt omskakande De fattiga i Lodz, en storartad roman men en helvetesvandring utan dess like.
Att vara antingen tysk eller tysk jude, som jag antar att Rosenfeld är, är att bära en stor börda på sina axlar både för förövarna och för offren. Historien ligger som ett ok.
Det har nu gått 50 år, två generationer och vi kan kanske kan börja få en viss distans kan man tänka. Vi måste kunna berätta denna historia på ett lite annat sätt. Genom att se på det ur en lite mer komisk synvinkel så framträder ju det hemska ändå. Eller gör det verkligen det?
Jag kom att tänka på Imre Kertesz Mannen utan öde som jag läste för 10 år sedan. Där använde han sig av greppet att den unge killen tyckte att allt som hände i koncentrationslägret var helt naturligt. Därigenom så blev så påtagligt hur oerhört vidrigt det var.
Rosenfeld har också valt att ha en ganska obegåvad huvudperson, som förutom sin starka kärlek till Anna egentligen inte har så många kvaliteter. Han förstår inte mer än han behöver för att klara sig undan. Men Rosenfeld är inte på Kertesz nivå och romanen skildring av koncentrationslägren blir för lättviktig för mig. Om du läser denna bok utan mer kunskap om denna tid så verkar det som är det var hemskt, visst men inte så ofattbart vidrigt som det var.
Men vad vet en medelålders svensk som bara läst om detta och sett på tv om detta. För publiken i Tyskland kanske det är tvärtom.
Det är mina reservationer till trots ändå en märkvärdig debut, om kärlekens obändiga kraft, att våga leva sitt liv inte som andra tycker det utan våga gå utanför ramarna och skapa dig det liv du vill ha. Det skall bli spännande att se vad den unga mycket begåvade författare hittar på härnäst.
Här kan du höra lite om boken.
Astrid Rosenfeld
OM DEN STORA KÄRLEKEN SOM ALDRIG TAR SLUT – MARKUS FELDENKIRCHEN: EN IRLÄNDSK DAGBOK – ROMAN
Markus Feldenkrichen (1979-)
En irländsk dagbok
Utgiven 2010 På svenska 2012
Övers: Jörn Lindskog
315 sidor
Bokförlaget Thorén & Lindskog
Recensionsexemplar
När Jörn Lindskog, ena halvan av förlaget Thorén & Lindskog, på Bokmässan i höstas sade att de skulle ge ut En irländsk dagbok svarade jag Heinrich Bölls bok? Jag kände till att den tyske nobelpristagaren hade skrivit en liten bok som heter ”Irländsk dagbok” Nej sade Jörn det är det inte, utan en tysk debutroman! Markus Feldenkirchen är en tysk politisk journalist sedan flera år verksam på Der Speigel. Boken heter i original Was zusammenhört, som jag på min bästa skoltyska översätter till ”Det som hör samman”. Men ”en ”Irländsk dagbok” kanske säljer bättre?
En dag får Benjamin, en 35-årig bankman med lyckad karriär och ett tomt liv, ett brev från Irland. På Irland finns Victoria hans livs stora kärlek. En ungdomskärlek som fick ett abrupt slut. Benjamin har inte glömt den, men begravt under flera tunga lager av vemod. Benjamin vågar inte öppna brevet, rädd för vad som skall stå i det.
Dagen som brevet anländer skall Benjamin resa till Dublin. Han skall reda ut affärerna i en filial till banken som han arbetar i.Filialen, som efter de extremt goda år som Irland upplevde efter att ha varit ett mycket fattigt land, håller under den finansiella baksmällan på att gå under.
Han tar med sig brevet för att öppna det på plats.
Romanen utspelar sig under denna dag innan han till slut öppnar brevet . Genom tillbakablickar så får vi följa honom från tonåren och framåt genom vänskap, kärleken till fotbollen, tiden med de de politiska förändringarna då muren föll och Tyskland återförenades samtidigt som Benjamin och Victorias kärlek blomstrade fram till den ensamma sorgliga figur han upplever sig att vara idag.
Vi får parallellt följa en ung mans utveckling till en desillusionerad medelålders man och två länder som genomgår stora förändringar. Allt detta väver Feldenkrichen ihop i romanen.
Förlaget var vänligt nog att skicka ett recensionsexemplar av boken. Jag är så glad över att Thorén & Lindskog finns. Jag kan inte nog kan prisa deras arbete att göra modern tyskspråkig litteratur tillgänglig för oss. Jag vill helt enkelt tycka om deras böcker så jag kan skriva väl om dem!
Jag började läsa denna bok och kände att den var ganska välskriven men lite tunn. Jag tyckte en del i boken var förutsägbart, sådant jag läst förut. Benjamin var lite stereotyp, beskrivningen av hans liv något fyrkantig. Skildringen av Benjamins vänskap med bästisen Bruno och deras fotbollsintresse var också sådant som var lätt igenkännligt. Hur Feldenkrichen vävde in det historiska skeendet upplevde jag påklistrat. Det var som att han behövt ta en vända till och fördjupa karaktärerna.
Jag undrade när förlaget redan givit ut sådan mästerlig skildring av en mittlivskris som Peter Stamms Sju år och en så fin skildring av en ungdomskärlek som Siegfried Lenz En tysk minut, varför då ge ut en bok som helt enkelt var lite medelmåttig. Det måste ju finnas en uppsjö av bra tyska romaner att översätta.
Jag började förbereda mig på att skriva en negativ recension vilket jag inte såg fram emot. Men när historien med Victoria börjar få fart efter halva boken så hände något. Jag blir mer och mer engagerad, berörd och intresserad av berättelsen. Jag börjar njuta mer och mer av hans språk, hur han frammanar den irländska naturen, dess färger och dofter. Sammanvävningen av Benjamins viktigaste period i sitt liv och Tysklands historia känns plötsligt relevant. Jag såg fram emot att läsa vidare i den, helt plötsligt gripen.
När jag slår ihop boken och Benjamin har fått reda på varför den största och enda riktiga kärlekshistorian i hans liv fick ett så dramatiskt slut då kippade jag ärligt talat efter andan. Och nu flera dagar efter avslutad läsning så ligger den kvar och jag kan inte riktigt släppa den.
Nu kan jag säga att jag är glad att jag läste denna bok, det är en bok jag kommer komma ihåg och som jag kan rekommendera. Du kanske kommer snabbare in i den än jag! En paradoxal läsupplevelse var det i alla fall för mig.
Vad kommer Heinrich Böll in i detta. I boken beskriver Benjamin att de har något gemensamt. För dem båda är den bilden som de har av Irland, en drömbild och ett paradis som har gått förlorat, ett paradis där den kan förlägga sina fantasier.
Och det skall fan vara bokförläggare. Jag gick in på Svensk Bokhandels hemsida och inte en enda tidning har recenserat den. Snacka om att kämpa i motvind.Så kämpa på!!
För er som förstår tyska så kan ni höra Feldenkrichen läsa ut boken här.
En sista kommentar. Läste en tunn lite bok av Heinrich Böll får tre år sedan, Ungdomens bröd (Finns i Brombergs Nobelklassiker) Den rekommenderas varmt.
EN MAGNIFIK BERÄTTELSE OM SVERIGE – UNDERBARA DAGAR FRAMFÖR OSS. EN BIOGRAFI ÖVER OLOF PALME – HISTORIA
Henrik Berggren 1957-
Underbara dagar framför oss.
en biografi över Olof Palme
Utgiven 2010
714 sidor
Palme!! Det är mycket Palme nu. Maud Nycander och Kristina Lindströms med rätta hyllade dokumentärfilm har setts av över 200 000 besökare på bio plus alla vi som såg den på tv. Den har satt Palme på kartan igen. Filmen fick mig att plocka ned Berggrens biografi från bokhyllan. Jag är nu mycket glad över att ha läst den.
Det är bara att konstatera att det är en fullkomligt magnifik bok! Det är en historia om det moderna Sveriges framväxt, om välfärdsstatens utveckling och begynnande nedgång med en central aktör i mitten. De 700 sidorna flyter fram som en bred flod. Berggren är kunnig, mycket påläst, skriver med en känslig penna så orden smidigt flyter fram över sidorna. Jag skulle nästan kunna säga att det är en roman om det moderna Sverige så stor är Berggrens förmåga att gestalta berättelsen om Palme.
Vi får ett helporträtt över människan Palme. Berggren börjar med att teckna linjen bakåt till Palmes far- och morföräldrar, överklass men också kosmopoliter och flyktingar som tagit sig till Sverige för att rädda livhanken. Redan där börjar vi förstå att Palmes utveckling till en person som hyllade solidariteten, med ett mycket starkt internationellt engagemang och som bröt med sin överklassbakgrund, att det inte var ett så stort brott som man först kan tro.
Palme var inte speciellt intresserad av politik som ung. Att han var en sjusärdeles begåvning upptäcktes tidigt, men hans håg stod till litteraturen och poesin. Hans tävlingsinstinkt förde honom till idrotten där han för att kompensera sin litenhet tränade hårt ffa under åren på internatskolan.
Tiden i USA som utbytesstudent hade stark påverkan på honom och det var en förändrad mer medveten ung man som kom tillbaka i Sverige.
Palme mer eller mindre gled in i politiken genom sitt engagemang i den internationella studentrörelsen. Det var snarare åt det akademiska hållet som Palmes färdriktning pekade, att bli forskare och professor.
Han kom i kontakt med Erlander som blev en ställföreträdande pappa då Palmes far dött tidigt. Erlander blev också snabbt beroende av sin påläste, mycket språkkunnige, Palme talade flera språk flytande, och snabbtänkte adept. Detta ledde till att Palme rekordung blev minister. När Erlander sedan avgick så var Palme det enda valet även om han var en udda fågel inom partiet.
Boken är ingen hyllning till Palme. Berggren visar oss en komplicerad människa, intellektuellt briljant, men ibland för briljant för ditt eget bästa. Palme var en mycket extrovert politiker men samtidigt mycket privat. Det var få som kände honom. Han omgav sig av en inre kretsbesående dels av Lisbeth och 3 barn men också några kolleger och vänner som Anders Ferm, Carl Lidbom, Harry Schein m.fl., men förutom dem så var det få kom honom nära.
Han älskade striden, men ibland för mycket .Torbjörn Fälldin, den intelligente centerledaren, kunde läsa sin motståndare så han drog ned på tempot, blev mer vanlig och fick Palme att framstå som arrogant. Men Palme kunde inte vika sig i en strid.
Han var en karriärist men han kämpade inte bara för sig själv utan han trodde genuint på framsteget och förändringen. Samhället skulle var starkt så att individen kunde få vara fri och oberoende. Att den starka staten ibland kunde få motsatt effekt var något som Palme ibland inte kunde se.
I hans utvecklingsoptimism fanns en stor tilltro till tekniken, Palme var en varm förespråkare av kärnkraften men då motståndet inom partiet var så stort så fick han backa. Det resulterade i att man fick tre alternativ i kärnkraftsvalet, ja nej eller mittemellan där socialdemokraterna stod för det sista. Här kan du läsa mer om kärnkraftsomröstningen.
Vad som jag nu har svårt att förstå, men samtidigt minns, var det närmast patologiska Palmehat som fanns i del kretsar. Det kanske berodde på att många tyckte att han svikit sin borglighet, han borde vara en av oss och så blev han socialist. 70-talet var ju också mycket mer politiserat med starka motsättningar i politiken. Idag slåss ju alla om den lilla mittfåran.
Palmes stora internationella engagemang var av stor betydelse för Sveriges på många sätt framträden position i världen i fredsfrågor. Men Berggren visar också att då vissa politiska ställningstagande som förvisso krävde stort politiskt mod, tex protesterna mot bombningarna i Hanoi, var enklare att förstå, Men den internationella politiken komplicerades allt mer och det var inte lika solklart vilken sida man skulle stå på vilket gjorde att Palmes internationella engagemang mot slutet blev allt mer ifrågasatt. Dock för Palme var det internationella och nationella en helhet. Solidariteten var inte nationell utan internationell..
Många saknar idag Palme och det hans stod för, men Palme hade inte trivts idag eller så hade han fått stöpa om sig rejält. Palme var en skapare och ett barn av välfärdssverige, men med sin framtidstro, sin tro på den tekniska utvecklingen och med möjligheten att förändra samhället med stora kostsamma reformer. I dagens politiska landskap skulle han vara en främmande fågel.
Det är mycket 70-tal nu. Det har gått tillräckligt lång tid för att vi skall kunna se på det med nostalgiskt skimmer, den generationen är nu romanförfattare filmregissörer m.m. och vill berätta om den tiden När jag tänker tillbaka så brukar ag skämtsamt säga att fanns mest prominenta män i Sverige Palme, kungen och Pehr Gyllenhammar Det sista kanske beror på att jag är göteborgare. Men i ett helt annat medielandskap så var utrymmet trängre.
Det är ingen helgonbiografi Berggren, som är verksam på liberala DN, skrivit utan en mycket sammansatt porträtt av en sammansatt människa. Jag kan redan nu säga att jag läst av de bästa böckerna jag kommer läsa under 2013. Att denna fantastiska bok inte ens nominerades till Augustpriset 2010 måste är inget gott betyg till den juryn. Någon form av kollektiv blackout? Det kritiserades också mycket hårt.
Man skulle kunna tro att jag efter denna tegelsten skulle var mätt på Palme, men det är kanske det bästa betyget att jag är sugen på läsa mer om denna helt unika politiker i Sveriges moderna i historia,
Just nu säljs den inbundna boken för endast 79 kr på Adlibris. Köp oss läs.
ÄR VI ALLA FÖDDA TILL ATT SPRINGA ULTRAMARATON? – CHRISTOPHER MCDOUGALL: BORN TO RUN JAKTEN PÅ LÖPNINGENS SJÄL – REPORTAGE
Christopher McDougall 1962-
Born To Run Jakten På Löpningens Själ
“Born to Run: The Hidden Tribe, the Ultra-Runners, and the Greatest Race the World Has Never Seen”
2009. Översättning av Johan Nilsson
350 sidor
För 2 år sedan läste jag Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Jag inledde den recensionen med ”Jag har aldrig ägnat mig åt löpning och kommer inte heller att göra det.” Och nu har jag läst denna bok.
Jag läste ett avsnitt av den i Filter för ett bra tag sedan och det fastnade. Jag tycker det är intressant med människor som visar på möjligheter utöver det vanliga, som spänner sin båge så högt att man tror att det är omöjligt.
Tesen i McDougalls bok är att vi är födda till att springa, långt och mycket , långt och mycket länge. Det var vår förmåga att göra detta som har gjort att just denna primat av alla primater har överlevt och blivit herre på täppan.
Christopher McDougall är journalist och har skrivit i olika tidningar som Runner´s World, Ment Health m.m. Han hade sådan problem med hälsporre m.m. så han hade givit upp löpningen. När han hörde tala om tarahumaris en indian stam som lever i norra México, i den mycket otillgängliga och ogästvänliga Kopparkanjonen , Barranca del Cobre, så avskild att delar av dem mexikanska knarkmaffian huserar där, som McDougall insåg att han hade kommit något på spåren
Detta folkslag springer längre än någon annan, umgås genom att springa, lever för att springa. Då talar vi inte om en mil eller två den kan vara 6 mil , 8 mil , 10 mil….. Och de verkar var outtröttliga.
Detta tar McDougal in i den säregna världen av ultramaratonlopp som tex Leadville 100 där man springer 16 mil över 2 bergstoppar under som bäst 15 timmar. Vi möter en serie säregna personer som vikt sitt liv. Den mest säregne i boken är ”Caballo blanco” en amerikan som lever sitt liv bland de skygga tarahumaris och som endast lever för löpning.
Denna bok var det som gjorde barfotalöpning till en stor trend och McDougal till dess främsta profet. Hans argumentation är kraftfull. I dag har alla löpare oavsett nivå skadeproblem. Problemen dök upp och eskalerade ju ”bättre” och mer stötdämpande våra skor blev. De resulterade i fel löpteknik som ledde till skador. Flera undersökningar visade på att ju sämre skor desto bättre för fötterna. De behöver den belastningen och närhet till underlaget för att fungera optimalt. Människa har sprungit långt i flera tusen år men dessa problem är nya.
Tarahumarilöparen hade en helt annan löpteknik som sparade energi. De löpte av glädje inte för tävlingen och kunde hålla på länge.
Boken är en mycket rolig blandning. En bok om löpning förstås men också av reseskildring till en okänd del av världen, det fylld av roliga personporträtt, berättelser om lopp det ena värre än det andra, varvat med kapitel om forskning inom fysisk träning, antropologi, paleontologi, allt för att visa att vi är skapta för att springa.
McDougall är en flyhänt skribent som sitt reportage skriver med schvung och humor. Han är ingen stor stilist men jag läste med stort nöje, även om det ibland kändes som att läsa något av en före detta hippie so funnit sin nya religion
Till slut fick boken mig att undra om det har varit bra för mig att ha hålfotsinlägg som jag haft sedan 1982. Det har enligt McDougall troligen bara gjort det värre. Det är nog dags att pensionera dem!
Hår kan se du se en en rolig föreläsning av McDougall.
PS.
Nu har jag inte haft mina inlägg på flera dagar och mina fötter känns bättre…..! DS
ÅRETS BÖCKER 2012
2012 är till ända i kväll och då blir det naturligt att likt många andra bokbloggare att blicka bakåt. Det har varit ett bra men lite ojämnt bok år. Har trots intensiva perioder som körsångare hinna läsa en del och somligt höjer sig över mängden.
Åter skönlitterära höjdpunkt var utan tvekan Steve Sem-Sandbergs mästerverk De fattiga i Lodz, en hemsk, mäktig, gripande roman av yppersta klass.
Jag vill också lyfta fram schweizaren Peter Stamms mästerliga existensiella roman Sju år utgiven av det fina lilla förlaget Thorén och Lindskog. Jag hoppas verkligen att de översätter mer av honom.
Thorén och Lindskog gav även ut pärlan Vännen och främlingen av den i Tyskland mycket populäre Uwe Timm. Jag blev mycket förvånad när förläggaren Jörn Lindskog på Bokmässan i Göteborg berättade för mig att den endast sålt 250 exemplar. Mao köp och läs!
Annars så var det ett mycket starkt år för mig vad gäller facklitteratur. Erik Anderssons lilla bok om översättningen av Ulysses Dag ut och dag in med en dag i Dublin inledde året. Sedan kom Edmund de Waals mäktiga familjekrönika i The Hare with the Amber Eyes (måste läsas och finns på svenska) och inte minst minst Robert MacFarlane Mountains of the Mind.
Deckare blev det endast två i år men Deon Meyer är alltid Deon Meyer.
Nu får vi se vart nyfikenheten och slumpen för läsningen under 2013.
Årets böcker:
| Auster, Paul | Illusionernas bok |
| Auster, Paul | Att uppfinna ensamheten |
| Catton, Eleanor | Repetitionen |
| De Waal, Edmund | The Hare with the Amber Eyes |
| Enquist, Per-Olov | Magnetisörens femte vinter |
| Hjort Daniel | Kakafoni |
| Kafka, Franz | Processen |
| Macfarlane, Robert | Mountains of the Mind |
| Parks, Tim | Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing |
| Rosenberg, Göran | Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz |
| Schimanski, Folke | Berlin – En stads historia |
| Schrirach, Ferdinand von | Brott |
| Sem-Sandberg, Steve | De fattiga i Lodz |
| Stamm, Peter | Sju år |
| Söderberg, Hjalmar | Den allvarsamma leken |
| Timm, Uwe | Upptäckten av currywursten |
| Timm, Uwe | Vännen och främlingen |
| Toscana, David | Klagosång över Manuel Pruneda |
| Vallgren, Carl Johan | Berlin på 8 kapitel |
| Yan, Mo | Ximen Mao och hans sju liv |
NOBELPRISET 2012 – MO YAN: XIMEN NAO OCH HANS SJU LIV – ROMAN
Mo Yan (1955-)
Ximen Mao hans sju liv
Utgiven 2006 På svenska 2012
Översättning: Anna Gustafsson Chen
650 sidor
Så länge som jag kan minnas så har jag suttit klistrad vid radion en torsdag i oktober kl. 13.00 när dörren går upp i Börshuset och den ständige sekreteraren kommer och meddelar vem som fått nobelpriset. Det är inte så många gånger som jag läst författarna men jag känner ofta till dem. I år var det inte så. Mo Yan vem är det? En förvåning som jag delade med många.
Sedan kommer den sedvanliga debatten igång om det är rätt vinnare. Och eftersom våra journalister är på Gert Fylking-nivå i litteraturkännedom så kommer det en massa pseudo-debatter om att t.ex. Göran Malmqvist otillbörliga påverkan då han känner Mo Yan! De var ingen så ställde de frågorna när Tranströmer fick priset. Nej, då var det bara ren och skär litterär kvalitet som fick pris.
Nidbilden av nobelpristagare är att det är svåra författare som är krävande att läsa, bara för eliten. Mo Yan är långt därifrån. Han är en riktig berättare, han sitter vid brasan och spinner sina historier. Denna roman är burlesk krönika fylld av saga, myt, med massa rå humor och fylld av både komiska scener och scener av stor tragik
En annan lite svårare debatt är den om hur han förhåller sig till censur och makt. Det har jag inte kunskap att bedöma, men efter ha läst denna tegelsten så kan jag säga att den innehåller svidande kritik riktad mot Kina och de kinesiska samhällets utveckling under de senaste 50-åren. Kollektiviseringen på femtitalet, svältkatastrofen slutet av femti-och början av sextitalet, utnyttjande av arbetare inom stål-industrin, inkompetensen karriärismen och opportunismen bland de politiska skikten som leder byarna fram till den hårdföra övergången till kapitalismen i kinesisk tappning som sker nu.
Romanens inte mest framträdande men ändå vitigaste person är Lan Lian, en fribonde som trots alla förskräckliga konsekvenser vägrar att inrätta sig och gå in i kollektivet och som i slutet av romanen står som den ende med sin heder i behåll
Kort om romanen: Ximen Mao är en rik godsägare som 1949 avrättas och kommer till Kung Yamas dödsrike. Han är mycket förorättad över att ha mist livet och lyckas övertala kung Yama att han skall få återvända. Och det får han men först som åsna, sedan i tur och ordning som tjur, gris, hund och apa innan han bli människa igen
Han återföds hela tiden i samma by med samma människor. Ximen följer livets upp och nedgångar för sina fruar, barn och vänner men ur djurets perspektiv. Och varje djur ser ju livet ur sin synvinkel eller hur. Det finns framförallt många scener när han är Ximen Gris som fick mig att gapskratta i läsfåtöljen.
En viktig person i romanen som återkommer ofta är en ganska osympatisk och mycket opålitlig person som heter Mo Yan. Han är författare och har ofta beskrivit samma skeenden som i roman, men han är absolut inte att lita på:
”Nu min vän, ska jag berätta om vad som hände 1958. Mo Yan har skrivit flera noveller om det året, men det mesta är strunt med mycket låg trovärdighet. Jag berättar om sådant som jag själv har varit med om och som har ett historiskt värde.”
Det är som att Mo Yan på detta sätta skapa sig ett utrymme för den starka samhällskritik som finns i boken
Det är en myllrande rik berättelse han skrivit, med massa karaktärer. Jag vet inte hur många gången jag fick gå tillbaka till förteckningen över personerna innan jag fick koll på vem som var vem, ungefär som i en av de gamla ryssarna. Romanen blir med som en stor tavla av Brueghel där du ser en massa personer och händelser utan att förutom i vissa undantag komma dem nära. Men du lär känna en ny del av världen Det är en lång roman, mycket lång och även om jag tycker att det bar en bra bok så var den ojämn och för lång. Ibland flödar berättelsen bägare väl ymnigt.
Jag har inga kunskaper i kinesiska men det kan inte vara annat än ett stordåd att överföra denna prosa till en så smidig svenska som Anna Gustavsson Chen gjort.
Även om jag hann tröttna lite på boken på slutet så är det ändå en bok jag kan rekommendera då den öppnar en ny dörr in i en annan litterär värld. Jag kan gott tänka mig att läsa mer av denna författare.
EN HYLLNING TILL LONDON REVIEW OF BOOKS
Jag minns inte hur det kom sig att jag hittade London Review of Books (LRB). Jag har aldrig sett den i en svensk butik. På något sätt kände jag till dess existens och var väl inne på deras hemsida som hastigast när jag för 2 år sedan slog till på ett erbjudande om en kortare prenumeration. Jag tänkte att detta skulle kunna vara ett sätt att hålla mig á jour med engelsk skönlitteratur som jag numer tappat greppet om. Jag fick något helt annat än jag väntat mig och det är jag glad för! Det är en välsignelse och en förbannelse att prenumerera på tidningen. Varannan torsdag dimper ett nummer ned i lådan och då har jag sällan läst ut det förra.
LRB började som en bilaga i den betydligt mer berömda New York Review of Books 1979. Efter 6 månader bröt de sig loss och blev en självständig tidskrift. Sedan 1992 har Mary-Kay Wilmers lett tidskriften. Vad jag förstått så är det hennes förmögenhet som gjort att den kan existera, ungefär som familjen Rausing står bakom ett annat berömt litterärt magasin nämligen Granta.
LRB har idag över 50 000 prenumeranter!
När jag fick mitt första nummer (
http://www.lrb.co.uk/v33/n02/contents
) så hoppade jag till, vilken bredd! Tidningen är i samma format som tex Metro, ca 40 sidor varav de sista är annonser. I övrigt så finns det lite annonser men det mesta är text, text, text.
Det första jag läste var en recension av Tennysons alla dikter (Ni vet han med ”Ring, klocka, ring” på nyår) men har fanns en stor artikel om det politiska läget i Kongo, en recension av Condolezza Rices memoarer mm .
Det är så varje nummer ser ut. Ett 10-tal essäer/bokrecensioner i ämnen som antropologi, historia, statsvetenskap, konst, filosofi, film, juridik m.m. och en eller två skönlitterära böcker plus några dikter. Ofta har de en längre artikel som diskuterar en aktuell politisk händelse, flera gånger är det sådant som ligger utanför den svenska pressens radar.
Dessutom har de i varje nummer en avdelning som heter ”Diary” där en skribent får skriva vad som faller denne in. Ofta mycket läsvärt.
Gränserna emellan recension och essä är definitivt inte skarpa. Här är det ofta så att boken i stället för att recenseras blir utgångspunkt för en essä om det ämne som boken skildrar. Detta är inte recensioner som konsumentupplysning, som ”köp den , läs dem, se”. osv. Det är ganska ofta så att du inte fått reda på om boken är bra eller dålig, utan snarare att du lärt dig en hel del om ett ämne och om du vill fördjupa det mer så läs den recenserade boken. Boken blir alltså en utgångspunkt för en intellektuell diskussion eller ett samtal.
Till min stora förvåning är det ofta så att det är just recensionerna om skönlitteratur jag hoppar över då de ofta i detalj beskriver boken. Så då får jag återkomma när jag själv läst boken! Jag har ofta undrat vad det få betalt för att läsa en eller ibland flera böcker på ett par hundra sidor stycke och sedan leverera en välskriven text motsvarande 5-10 A4 sidor! Det är ingen liten arbetsinsats.
Tidskriften har som sagt en enorm bredd. Jag kan villigt erkänna att det finns nummer där jag inte läst en sida, medan andra nummer har jag fångats av många artiklar.
Vilka är det då som skriver? Listan av skribenter är ofantligt lång men genomgående är det framstående akademiker i den engelskspråkiga världen. Lika många amerikaner som engelsmän skriver. Här finns tex den briljante journalisten och historiken Neal Ascherson, vara bok Svarta havet är en läsupplevelse. Jag har fått andra favoriter i den amerikanske vetenskapshistoriken Steven Shapin, den engelske andravärldskrigshistoriken Richard J. Evans och litteraturvetaren Colin Burrow bland andra.
Bland de skönlitterära författarna som återkommer märks tex Jenny Diski, Colm Toibin, Tim Parks, Andrew O´Hagan och Adam-Mars-Jones, de två första i alla fall väl kända här. Ffa Toibin och O´Hagan har blivit några av de som jag läser varje essä av.
Att tidningen når en bred och mycket vältalig läsekrets kan man se på den livliga insändarsidan där läsare från hela världen kommer med med mycket kvalificerade kommentarer till essäerna
Den legendariske översättaren CG Bjurström sade att han inte ville läsa tidskrifter för att det tog tid från att läsa böcker. Och det är en knipa som varje läsare av tidskrifter som LRB eller liknade hamnar i. Trots det så fortsätter jag eftersom jag ofta efter att ha läst recensionen av en fackbok känner att jag inte behöver läsa mer. Jag har lärt mig så mycket och blivit så stimulerad av det, men jag behöver inte läsa hela boken för det!
Om du går in på deras hemsida så kan du alltid läsa några artiklar från varje nummer. Via Itunes kan du dessutom prenumerera på deras Podcast.
Vem vet du kanske blir sugen att börja läsa tidskiften. Mig har den givit mycken stimulans under de två år jag prenumererat. Jag är helt enkelt beroende av den.
MEDITATION OCH MAGONT – TIM PARKS: TEACH US TO SIT STILL: A SCEPTIC’S SEARCH FOR HEALTH AND HEALING – MEMOARER/MEDITATION
Tim Parks (1954-)
Teach Us to Sit Still: A Sceptic’s Search for Health and Healing
2010, Harville Secker, 330 sidor
Tim Parks hemsida
Kan man skriva en rolig och tankeväckande bok om kroniska smärtor i underlivet och vipassana-medtitation? En som gjort det är Tim Parks.
Tim Parks är en engelsk författare och översättare med ett 20 tal böcker bakom sig, både romaner och annat. Han har varit nominerad till Booker-priset för romanen Europa.
Sedan 30 år tillbaka så bor han i Verona och undervisar i litteratur och översättning på ett universitet i Milano. I Sverige är han så vitt jag vet okänd. Jag har upptäckt honom genom essäer och recensioner han har skrivit i London Review of Books. Förra sommaren på semester i England sprang jag på denna bok i en bokhandel och blev nyfiken då jag hållit på mycket med qigong och även lite med meditation Det är inte var dag som man springer på en bok som man skulle kunna tro är en ”självhjälpsbok” som har rekommendationer från litterära storheter som Coetzee, Will Self, David Lodge m.m.
Tim Parks har ett bra liv. Fru, tre barn ett jobb han trivs med, fysiskt aktiv, springer, paddlar kajak, vandrar. Visst är arbetet som författare ansträngande men Parks är en man som lever i och av ord, hans upplevelser måste beskrivas med hjälp av ord för att bli verkliga för honom.
I 40-års åldern så får Parks kraftiga smärtor i underlivet och han har stora problem med att kissa. Han vänjer sig att leva med den konstanta smärtan, men när det har gått till en viss gräns så kan han inte ignorera det längre.
Sedan följer en beskrivning, fylld av komiska detaljer, över en rad besök hos läkare av olika specialiteter som alla efter undersökningarna konstaterar att allt är som det skall vara. Han är frisk!, men smärtan och problemen kvarstår. Denna del av boken tror jag de flesta män med viss oro i magen. Han sparar oss inga detaljer och den ena illustrationen efter den andra förhöjer effekten!
Parks börjar dra paralleller till andra författare. Troligen hade Coleridge, Thomas Hardy, Samuel Beckett samma åkomma. Inte att de skrivit det rent ut men utifrån sin egen upplevelse så tycker sig Parks kunna se det.
Parks tillbringar timmar på nätet för hitta information. Ibland hjälper det honom ibland stjälper det. Läkare rekommenderar en operation i prostatan med det finns ju inget fel så han vill inte ta ett steg som troligen inte hjälper honom.. Av en tillfällighet så springer han på en bok , ”Headache in the Pelvis: A New Understanding & Treatment for Chronic Pelvic Pain Syndromes” av David Wise och Rodney Anderson, två amerikanska forskare. För första gången känner han igen sig. De beskriver att smärtan kan var en konsekvens av stress och kan drabba personer med höga prestationskrav på sig. Och vilken författare har inte det. Det är inte heller nåogt som bara drabbar män. De rekommenderas en anal massage som man kan få i Kalifornien!, men beskriver också en meditationsteknik som kan hjälpa även om den är krävande och det tar lång tid.
Parks pappa var anglikansk präst. Under hans uppväxt lästes bibeln vid varje måltid. Parks tog till sina föräldrars sorg starkt avstånd från tror och är oerhört skeptiskt mot allt vad meditation new-age m.m. heter. Men då boken för första gången beskriver hans egen upplevelse av sin sjukdom så kan han inte avfärda det. Med skepsis börjar han meditera och det tar inte lång tid innan han till sin stora förvåning för en reaktion i kroppen och smärta tillfälligt försvinner.
Detta leder honom in på en lång resa som slutar i han börjar åker på retreater och mediterar enligt Vipassana metoden.Med mycket humor och självdistans skildrar alla tankar, fundering, motstånd, uppror och glädjeämnen som det detta väcker hos honom. Han börjar ifrågasätta hela sitt liv:. Om det är orden som gör att jag inte kan vara närvarande i livet varför skall jag då skriva, om skrivandet bara gör att jag fjärmar mig, blir spänd och i slutändan får smärtor?
Det här är inte en bok om hur Park till slut blir en hängiven buddist utan hur han genom meditationen kommer att omvärdera sitt liv och till slut gå vidare. Fast numera smärtfri.
Parks skriver i förordet att han aldrig trott att han skulle skriva en bok om något så pinsamt som problem med att kissa. Och han skulle inte skrivit en bok om hur han var sjuk och hur han efter en operation blev frisk. Men eftersom denna smärta ledde in honom på något som på djupet förändrade hans sätt att se på världen så ville han delge oss det.
Parks är en rolig, nyfiken och spänstig författare. Boken är fylld av komiska möten och roliga berättelser blandat med små spränglärda litterära essäer där Parks försöker förstå hur skall förhålla sig till sin smärta och sitt liv. En bok fylld av både glädje och smärta och mycket läsvärd. Jag är glad att han skrev den och rekommenderar den varmt.
AUGUSTPRISET 2012 – GÖRAN ROSENBERG: ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ – MEMOARER/HISTORIA
Göran Rosenberg (1948-)
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz
2012
Bonniers Förlag.
290 sidor. Vinnare av Augustpriset 2012.
Det var nog många som undrade hur det kom sig att denna bok både blev nominerad och sedan kunde vinna den skönlitterära klassen när Augustpriset delades ut i år. Någon roman är det inte, Men en storartad bok som måste läsas är det däremot. Och i så måtto är priset en fullträff. För många behöver läsa denna bok i en tid då fascismens spöke åter sticker upp på olika ställen i Europa inte minst i form av Jimme Åkesson slipade och hala tryne.
I somras läste jag årets hittills starkaste roman Den tidigare Augustprisvinnaren av Steve Sem-Sandberg, De fatttiga i Lodz. Det var samtidigt som Rosenbergs bok kom ut. Jag blev så på djupet berörd av Sem-Sandbergs bok att när jag förstod att även denna bok utgick från Lodz, som Rosenbergs föräldrar kom ifrån, så köpte jag den. Samtidigt är det så krävande att läsa om detta mörka kapitel i vår historia att jag inte kom mig för när jag väl köpt den. Nu fick jag anledning att ta tag i den.
Rosenberg skriver ”Jag tar alla tillfällen i akt att fråga efter vägen från Auschwitz eftersom varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel i sig, till skillnad från vägen till Auschwitz som är ett kollektivt helvete lika för alla.” (Sid 91)
VI har alla läst mycket om fasorna under andra världskriget i någon form. Men vad hände sedan, hur gick det för dem. Gick det att komma tillbaka till någon form av normalitet när men set det mest onormala, tittat djupt in i det mest omänkliga?
Boken handlar om Rosenbergs far, David Rozenberg, och hans turliga väg från fasorna i Auschwitz och hur slumpen för honom till Södertälje där han får jobb på Scania och stannar. Efter par år senare så lycka Hala Staw, som kommer bli Hanna Rosenberg och Görans mamma, ta sig till Sverige genom lögn och tur ta sig till Sverige. Rosenberg skildrar hur de försöker komma in i det svenska samhället och bli en del av det moderna projektet när välfärdsstaten byggs upp. Göran blir en del av det projektet. Han får ett svenskt namn, de arbetar hårt på att han skall bli bra på svenska så bra att han idag inte kan sina föräldrars modersmål polska. Göran blir svensk men fadern lyckas aldrig bli en del av det livet, skuggorna kommer ikapp, hur skall man kunna glömma, hur skall man kunna hantera det som inte går att hantera, hur skall man kunna prata om det som det inte finns något språk för.
Vi får följa Göran Rosenbergs resa i sin faders fotspår. Han besöker många av de ställen som fadern varit som fånge, slav och tvångsarbetare. Det är lika skrämmande som vanligt att läsa om dessa fasor. Hur ofantligt många som dog, svalt frös ihjäl. Hur hårt de plågades, hur hårt de tvingas arbeta, vilka ofantliga umbäranden. Hur kunde de få ske? Vad vad det för människor som utsatte sina medmänniskor för detta?
Och inte nog med att de skedde, hur fort ville vi inte glömma!? Vi ville inte ta in det som skett. Skildringen av hur David försöker få ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga efter kriget är en beskrivning av en serie förnedringar där läkare hävdar att det finns inget som tyder på att hans trauman har något med Auschwitz att göra!
Rosenberg väver en text av sina barndomsminnen, brev som föräldrarna skickade till varandra och till sina släktingar och historiska fakta. Det är ett ömsint potträtt av en far, en far vars öde han försöker få någon form av klarhet över.
Det är också en skildring av Sverige i brytningstiden efter andra värdskriget, när det gamla skulle ut och det nya in, när välfärdstaten skall byggas
Rosenberg spelade mycket fiol som liten och vad jag kan förstå på en ganska avancerad nivå. Att han är musikalisk tycker jag märks i hans mjuka, melodiska och mycket läsvärda prosa. Ett litet minus är att han ibland vill bli mer litterär än innehållet egentligen kräver. Det är en så stark och berörande berättelse med en helt egen röst och det räcker långt, mycket långt.
Missa inte denna bok!
VARFÖR HETER ROMANFIGURER SOM DE GÖR?
I senaste numret av London Review of Books (Vol. 34 No. 22) läste jag igår denna mycket underhållande essä. Du kan både läsa artikeln eller lyssna på när författaren Colin Burrow med torr engelsk humor läser den.
http://www.lrb.co.uk/v34/n22/colin-burrow/i-lowborn-cur
EN INTRESSANT BOKBLOGG: BILLY OCH BENNO
Når jag besökte min vän Thomas, som jag känt i snart 30 år och som bor några timmar ifrån mig så berättade han att han startat en bokblogg med det fyndiga namnet Billy och Benno. Till min glädje hade jag lyckats inspirerat honom att skriva.
Thomas är en inkännande läsare och en mycket beläst person vars litterära omdöme jag håller högt. Än så länge finns där bara ett inlägg om Ford Madox Fords mest berömda roman Sorgligast av alla historier (The Good Soldier) men jag ser fram emot fler välskrivna recensioner av hans penna både inom litteratur och klassisk musik.
EN KLASSIKER SOM STÅR SIG – HJALMAR SÖDERBERG: DEN ALLVARSAMMA LEKEN – ROMAN
Hjalmar Söderberg:
Den allvarsamma leken
1912, 250 sidor
LIber förlag 1977. Förord av Per Västberg
I början var jag nästan på väg att ge upp. Dialogen och hur personerna gestaltades var så antikt att jag upplevde det som jag läste en pilsnerfilm. Jag tänkte: Söderberg var ju en av mina husgudar i min ungdom, ffa Martin Bircks ungdom, vad såg jag hos honom? Men jag läste på och fann återigen en klassisk kärleksroman om en 20-år lång affär mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille, båda gifta på var sitt håll. Det är en historia som förstås inte slutar lyckligt. Mer än så vill jag egentligen inte säga om handlingen. Alla turer skall du uppleva själv. Det är vackert, gripande och till slut mycket sorgligt.
Det är en moralisk roman men Söderberg skriver oss inte på näsan att den ena eller andra parten gör fel. Nej, det får du reflektera över själv.
Som vanligt så är det en liten del av världen som Söderberg rör sig inom. Det inom Stockholms medel- och överklassen, bland de burnga och de intellektuella, i brytningstiden runt sekelskiftet han rör sig. Han beskrivningar av Stockholm är med rätta berömda. Med säker penna skapar han bilder som lever kvar i minnet efter avslutad läsning.
Söderberg är en gudabenådad stilist. Prosan är så enkel och slipad, att man förstår att han har filat och filat för att få till den.
Det är tredje gången jag läser denna roman och ju äldre jag blir desto mer tycker jag om den. I min gamla utgåva finns ett fint förord av Per Wästberg som skriver att romanen ”är för mig vid sidan av Röda Rummet och Gösta Berlings saga den största bland svenska romaner från de hundra år som skiljer Drottningens juvelsmycke från Romanen om Olof.”
Hjalmar Söderberg 1869-1941
PAUL AUSTER: ATT UPPFINNA ENSAMHETEN – MEMOARER
Paul Auster (1947-)
Att uppfinna ensamheten
”The Invention of Solitude”
1982, 240 sidor Översättning av Aris Fioretos.
Efter att ha avslutat Illusionernas bok så var jag intresserad av att läsa mer Auster och kom att tänka på denna bok som jag läste ett par sidor i under en resa i Paris på 80-talet. Jag tyckte om det jag läste men fortsatte aldrig av någon anledning. Det är en lustig liten bok, Jag har beskrivet den som en memoar men det kan lika gärna stå roman eller essä. Den är undanglidande i formen.
Boken består av två delar. Den första ”Porträtt av en osynlig man” handlar om Austers far, Boken inleds med att han har avlidit och att Auster skall ta hand om det som finns kvar efter honom. Det är ett mycket fascinerande porträtt över en man som aldrig ”var där”, aldrig var hemma i sitt liv, aldrig närvarande i sitt liv eller i en relation, varken till sina barn eller till en vuxen.. Sonen försöker beskriva honom men han inser att projektet är omöjligt, det bara glider ut händerna på honom.
Om sin fars historia vet han inte mycket. Av en ren tillfällighet, som absolut inte skall avslöjas här, så får Auster höra den fascinerande historien om hans far och dennes familj. Det är spännande, gripande och mycket välskrivet.
Den andra delen av boken heter ”Minnets bok”. En meta-text där författaren A. skriver texten ”Minnets bok” som vi både läser och får ta del dess tillblivelse.
Att ”A” är Auster själv står klart då de flesta fakta om honom som nämns finns i hans biografi eller refererar till händelser i bokens första del.
Nu har perspektivet vänt. Nu handlar det om A:s relation till sin son Daniel. Den texten bli en lång meditation över livet, döden, föräldraskap, litteratur, språket, rummet, ensamheten och slumpen. Teman som känns väl bekant för alla som läst Auster. Även denna del oerhört välskriven men jag måste tyvärr tillstå att en del av dessa essäistiska partier för mig sköt över målet. Jag kände att jag inte riktigt hängde mer i svängarna, det blev stundtals lite för abstrakt och obegripligt. Språkfilosofiska resonemang som känns igen från hans romaner, men de fångade mig inte i denna form.
Detta är en tidig bok i Austers produktion och det är intressant att se hur de teman som ha barbetar där är de som fortfarande sysselsätter honom 30 år senare.
Så för alla som är intresserade av hans författarskap så är den bok självklart med på läslistan. För mig var behållningen den första delen av boken som verkligen höll mig fången.
Boken är fint översatt av Aris Fioretos
IN I LABYRINTEN – PAUL AUSTER: ILLUSIONERNAS BOK – ROMAN
Paul Auster (1947-)
Illusionernas bok
”Book of Illusions”
2002, 380 sidor
Översättning av Ulla Roséen
Nyligen bokade jag äntligen min första resa till New York dit jag åker våren 2013. Naturligtvis så funderade jag omgående på om jag kunde läsa något med resan som inspiration. Jag tittade i min bokhylla och såg en oläst Paul Auster, vars spännande New York Trilogy jag läste med behållning för ett par år sedan. Jag har även läst Orakelnatten, även den tyckte jag om. Auster framstod för mig som en riktig New York författare och jag kastade mig över boken.
Inte hade denna roman något med New York att göra, men jag var tillbaka i Auster-land. Jag fångades in direkt. Samma känsla av osäkerhet, att slumpen styr, känslan av att befinna sig i labyrint, personer försinner och dyker upp helt oväntat, en historia som aldrig tar den vägen du tror att den skall ta.
Lite kort om historian. David Zimmer, professor i litteratur, är djupt deprimerad efter att hela hans familj utplånats i en flygolycka. Han är en levande död på väg mot sin undergång. Av en tillfällighet så ser han en film av regissören och komikern Hector Mann, en stumfilm från 20-talet, och han skrattar för första gången på mycket lång tid. Mann var inte speciellt stor eller erkänd men Zimmer blir besatt och bestämmer sig för att skriva en bok om honom. Mann är ett mysterium. Han gick upp i rök efter att ha gjort ett par filmer och ingen vet vart.
Zimmer letar upp alla hans filmer, ser dem om och om igen. Letar efter fakta om Mann men det finns bra några få intervjuer och mycket av det är inte sant, i en intervju säger han en sak, i en nästa något annat.
Boken kommer ut och tas emot väl. Oförmögen att gå tillbaka till sitt gamla jobb så erbjuds Zimmer att översätta Chateaubriand (1768-1848) Minnen från andra sidan graven (Mémoires d’Outre-Tombe). Dessa memoaraer skulle publiceras efter Chateaubriands död men pekuniära problem gjorde att de började publiceras redan under hans levnad. De består av över 40 volymer. Zimmer griper sig an uppgiften med stor energi, detta kan föra honom tillbaka till livet inser läsaren.
En dag får Zimmer ett brev där han får reda på att Mann lever och att han vill träffa Zimmer. Och cirkusen drar igång. Mer än så vill jag inte berätta om handlingen, för det får du läsa själv.
Auster är en mycket skicklig författare som verkligen kan skapa suggestiva stämningar och bygga intrikata historier som å ena sidan kan berättas med en ganska distanserad blick men som ändå tar tag i känslorna. Detta är en gripande roman om liv och död, kärlek, om konstnärligt skapande, om brott och försoning. Han skriver både lätt och komplicerat samtidigt. Boken är lätt att läsa men där finns stora djup och jag tror att den håller för omläsning.
Auster har ju själv varit inblandad i ett antal filmprojekt och att han hyser en stor kärlek till och stor insikt i film finns det inget tvivel om. Han beskriver ingående Hectors filmer och som läsare är jag fascinerad och samtidigt lite irriterad över att de inte finns, för dessa filmer vill jag ju se!
Även om jag uppskattar boken mycket så kände jag mot slutet att den kanske skulle mått bra av en liten förtätning. Den fascination inför Zimmers öde och för Hector Mann lyckas Auster inte riktigt hålla vid liv hela vägen ut. Och det kanske blir en krök för mycket längs vägen. Låt dock inte detta avhålla dig från att läsa denna fascinerande och välskrivna roman.
ROBERT BYRON: VÄGEN TILL OXANIEN – RESESKILDRING
Robert Byron (1905-1941)
Vägen till Oxanien
The Road to Oxiana
1937, På svenska 2005
380 sidor,
Översättning av Katarina Trodden
Det är en reseskildring och inte vilken som helst, det är RESEKILDRINGEN. En klassiker, hyllad av många ffa Bruce Chatwin, som alltid bar den med sig.
Mitt andra stora intresse, körsången, har tagit mycket tid och mina lässtunder har blivit få, men när jag för andra gången kommer till sidan 120, jag började helt sonika om från början efter ett litet uppehåll, och återigen känner mig uttråkad, känner läsmotstånd så förstår jag att det inte är en bok för mig.
När jag funderade på varför så kom jag fram till att visst finns där en engelsk ”wit” men att jag helt enkelt inte brydde mig om hur det gick för Byron på hans resa, han lyckas inte väcka min sympati. Han talar inkännande om de kulturer han möter men gör trots det många av de människor han möter till krumelurer, det blir putslustigt och Byron blir for mycket av en ”upper-class twit”.
Sedan kan jag konstatera att mitt intresse för Byrons passion, islamsk arkitektur, inte var tillräckligt stort och tyvärr lyckades han inte göra det större.
Självfallet finns det fina lyriska passager i den där han beskriver landskapen och arkitekturen, väl fångade av översättaren Katarina Trodden, jag har den även på engelska och jämförde , men för mig så var det en bok som blev tråkig. Och det är livet för kort för.
MAGUERITE DURAS: EN FÖRDÄMNING MOT STILLA HAVET – ROMAN
Hade det inte varit för den bokcirkeln jag är med i så hade jag aldrig läst Duras. Jag hade en bild av hennes som en superintellektuell författare, kritikernas gunstling, en svår författare som skrev mer intressant än läsvärt. Om man läser på om Duras så förstår man att hennes inflytande har varit stort.
Det tog inte många sidor förrän jag var fast i romanen och nu när jag avslutat den kan jag inte annat säga än att det var en läsupplevelse utöver det vanliga.
Romanen kom 1950 och var Duras tredje bok. Den är självbiografisk roman med mycket hämtat ur Duras egen uppväxt..Den utspelar sig i Vietnamn 1931. Barnen, Joseph, 20, och Suzanne, 16, lever tillsammans med sin psykiskt mycket labila mor i en bungalow i fattig del av Vietnam. De har av myndigheterna fått sig en odlingslott tilldelad för att odla ris, men den översvämmas varje år och är i princip värdelös. Modern kämpar mot de korrupta myndigheterna år efter år utan resultat. Då tar hon saker i egna händer och med hjälp av bönderna i området bygger en fördämning mot Stilla havet för att hålla vattnet borta. Det skall bli moderns triumf. Tyvärr så finns det små krabbor som gräver hål i fördämningen och det eroderar den till slut helt och hållet. Triumfen blir ett gigantiskt misslyckande.
Det är ett fascinerade porträtt av kvinna som förlorar alla kamper, gör allt för barnens överlevnad och sakta glider allt längre in i psykisk sjukdom.
Modern lever i en stark symbios med sina barn. Joseph är en farlig, aggressiv och våghalsig figur som gör vad som står i hans makt för att bryta sig loss. Suzanne lika bunden till brodern som till modern längtar bort men banden håller henne tillbaka, låser fast henne.
Det är en roman med många lager Det är en bok om begär, sexualitetens kraft, makt, dominans och underkastelse. Duras skriver hårt med en sylvass penna när hon beskriver de relationer som Joseph och Suzanne går in i.
Det är en roman om ras, om mötet mellan de vita och de andra, asiaterna. Skildringen av den rike kinesens Jos uppvaktning av Suzanne och den stormvind den förorsakar i deras liv är för mig romanens starkaste del.
Det är också en skildring av klass, i det här fallet den vita underklassen. De kolonisatörer som inte var lyckade utan blev en fattig underklass helt i händer på den vietnamesiska byråkratin.
Skildringen av fattigdomen och misären är mycket stark.
Trots att det är en roman som det inte händer mycket i så är intensiteten hög. Den blir en faktiskt en riktig bladvändare. Duras kräver sin koncentration. Hon skriver elliptiskt, går inte rätt på utan snirklar in det hon skriver, går runt det för att till slut fånga in det. Och hon är mycket skicklig. Duras skriver med en stor närvarokänsla och hon frammanar starka bilder av Vietnam på 30-talet.
Boken inleds med ett förord av Hanna Nordenhök. Hade jag läst det innan jag läst romanen så hade det stärkt mig i mina fördomar om Duras som ”kritiker-författare”. Dessutom så avslöjar det vissa händelser i romanen så läs det efter du läst denna mycket intressanta och välskrivna roman. Den ger mersmak.
Marguerite Duras 1914-1996
Mrguerite Duras:
En födämning mot Stilla Havet
Un barrage contre le Pacifique
Övers: Marianne Lindström
Utgiven: 1950
På svenska: 1985
EN MÄSTERLIG BOK OM VÅRT FÖRHÅLLANDE TILL BERGEN – ROBERT MACFARLANE: MOUNTAINS OF THE MIND, A HISTORY OF A FASCINATION – HISTORIA
Att kategorisera Macfarlanes bok som historia är en förenkling. Det en blandning av historia, idéhistoria, memoar och reseskildring. För denna underbara bok fick Macfarlane Guardian Frist Book Award och några priser till.
Macfarlane är en engelsk litteraturvetare som hela sitt liv ägnat sig åt att vandra och klättra i berg. Han vill med denna bok undersöka hur det kommer sig att vi har så starka känslor kring bergen. Att människor är beredda att riskera livet bara för att bestiga en ansamling av sten, en ansamling som egentligen är helt utan betydelse för oss men som vi tillskiver en mängd egenskaper.
Jag har aldrig varit en större naturmänniska och kommer aldrig klättra i berg. Men jag vet efter skidåkning och vandringar i Alperna att bergen har en stor dragningskraft. Min gode vän T. tipsade mig om att det började komma författare som skrev intressanta böcker om natur av hög litterär kvalitet. Jag fastnade för denna bok.
Vad boken visar övertygande är att den fascination för berg som de flesta av oss känner inte på något sätt är självklar. Man såg på bergen med skräck, som farliga och ogästvänliga. Att riskera sitt liv för att nå en bergstopp var detsamma som vansinne. Det är ju som sagt bara en större ansamling sten. Vad var det då som hände? På 1600 talet så kom den första teorin om bergens uppkomst: Thomas Burnets ”The Sacred Theory of Earth” och geologin som vetenskap var född. De hisnande tidsperspektiven fascinerade 1700 och 1800 talets människor. Macfarlane skriver att på 1600-och 1700-talet så expanerades människor tänkande i rummet tack vare stjärnkikare och mikroskop. Under 1800-talet så expanderade tänkandet i tid genom geolgin. Man förstod att ”terra firma” om du bara såg över en tillräckligt lång period blev ”terra mobilis”! Geologi blev högsta mode och fossilsamling en mycket populär hobby.
Under perioden så växer alpturismen kraftig. Många är de personer som bestiger Matterhorn och Mont Blanc under 1800-talet. Men det är också många som dör!
Efter detta fascinerade kapitel går Macfarlane vidare och beskriver hur rädslan under 1700-talet blev en känsla inte att undvika utan möta och därigenom blir stärkt i kropp och själ! Det koppla ihop med begrepp sam manlighet och mod.
Macfarlane beskriver också att under 1800-talet så blir höjd något som är eftersträvansvärt. Ju högre du kan komma, tex genom klättring, desto bättre. Där fanns en frihet där själen kunde vandra fritt och vara nära Gud, något som passade väl in i romantikens världsbild.
Alla dessa förändringar i sättet att tänka i kombination med viktorianernas längtan att upptäcka hela världen, och då inte bara för att kolonisera den utan även för att ingen del av världen skulle vara en vit fläck, blev som en drog för vissa personer som var beredd att offra allt för att bestiga ett berg.
Boken avslutas med den fascinerande berättelsen om George Mallorys tre misslyckade försök att bestiga ”bergens berg” Mount Everest. Trots att Mallory hade en fru han älskade djupt och tre barn så gav han sig ut 1921, 1922 och 1924, Men Mallory var helt bergtagen, det fanns inget som var så mycket värt som att försöka nå denna topp även om det skulle kosta honom livet. Under den sista expeditionen sågs han och en medarbetare försvinna bland molnen för att aldrig komma tillbaka.
Macfarlane är en strålande författare som bär sin enorma lärdom lätt och kan med stilistisk elegans underhålla läsaren. Insprängt i de historiska och idéhistoriska avsnitten finns det personliga berättelser ofta spännande eller rörande om Macfarlanes egna strapatser eller fantasier om berg.
Detta är den första av tre böcker i en löst sammansatt trilogi som Macfarlane skrivit om människors förhållande till landskapet och naturen. Jag ser fram emot att läsa de följande två.
Här kan du läsa mer om Macfarlane.
Här kan du se en mycket intressant föreläsning av Macfarlane ”Landscape and the human heart”.
Robert Macfarlane:
Mountains of the mind, A history of a fascination
Utgiven: 2003
280 sidor
Robert Macfarlane 1976-
VILSE I CENTRALEUROPA – DANIEL HJORT: KAKAFONI – ESSÄER
Detta är en bok jag borde tycka om! Jag är mycket intresserad av Centraleuropa och dess litteratur, historia och kultur. Jag tycker om att läsa essäer och jag är nyfiken på nya saker.
En mycket entusiastisk recension i DN av Gabriella Håkansson av hans senaste samling fick mig att plocka ned ett tidigare alster som stått oläst länge.
Det böjar bra med en kortare essä om kurorter i Centraleuropa. Jag lär mig en del om Goethe och Kafka. Han går vidare med en lång och fin essä om Rilkes vänskap med Sidoné Nadherny von Borutin.
Men allteftersom jag läste vidare så blev jag mer och mer uttråkad. Hjorts kunskap är utan tvivel enorm, ett enmans-univeristet. men han vill packa in så mycket i essäerna att de bågnar under trycket. Det går för fort. Jag upplevde allt oftare att karakteristiken av människorna blev ganska flack, genomgången av litterära verk blev platta redovisningar som inte tillförde så mycket och de historiska analyserna tunna.
Han är ingen oäven skribent men stilen påminner ibland om tidningarnas kåserisidor.
Jag tappade helt enkelt lusten efter 150 sidor.
Jag började på denna bok under senvåren, gjorde försök att ta upp den igen. Jag märkte att min koncentration började flacka ganska omgående så då fick det vara nog.
Det finns så många andra olästa böcker,
Det skall dock nämnas att boken innehåller fina illustrationer av Henrik Tikkanen.
Daniel Hjort: Kakafoni
Utgiven: 1984
260 sidor
PER OLOV ENQUIST: MAGNETISÖRENS FEMTE VINTER – ROMAN
Peo Enquist är en av våra mest lästa författare. Själv hade jag fram till för några år sedan bara läst något litet på 70-talet och sett pjäsen Tribadernas Natt i en underbar filmatisering med bla Ernst-Hugo Järegård.
När jag väl satte tänderna i Livläkarens besök 2009 så blev jag närmast chockad över hur bra den var. Jag förstod omgående vilken stor författare vi har i Enquist.
Nu var det dags att återvända till honom när vi i bokcirkeln valde att läsa Magnetisörens femte vinter, hans tredje roman från 1964.
Det är likt Livläkarens besök en historisk roman. Den handlar om magnetisören Friedrich Meisner, lärjunge till den store Paracelcus, som under 1790-talet med hjälp av magnetism botade människor. Efter att ha blivit utslängd från bla Nürnberg och Paris efter misslyckade behandlingar som kommer han till orten Seefond. Där blir hans lycka gjord när han botar läkaren Selingers dotters blindhet.
Meisner startar en storskalig verksamhet. Han får med sig läkaren Selinger som efter dotterns tillfrisknande ser att det finns något mer, kanske något större, än den läkekonst som hans själv är utbildad i. Selinger blir hans assistent och medicinska kontrollant. Det blir också Selinger som genomskådar Meisner vilket leder till dennes undergång.
Selinger är fascinerad av Meisner, ser honom som en konstnär, en person som kan leda människor in i hängivelsen och extasen. En person som kan föra dem till en högre och kanske en sannare verklighet. Selinger får konfrontera sina föreställningar om vad som läker, om vad människor vill ha. Även när Meisner fallit så kan inte Selinger sluta fascineras av det han står för, något bortom vår rationella värld. Selinger brottas med komplexiteten och får inte ihop det. Han botade trots allt hans dotter.
I detta är boken lika aktuell nu idag som när den kom. Traditionell medicin kontra alternativa behandlingar, självhjälpsböcker, meditationsretreater. Det rationella kontra det icke rationella, det empiriska kontra det icke empiriska, tro kontra vetande. Frågor som är lika brännande i dag,
Enquist kommer ju själv från en djup frireligiös bakgrund och jag kan tänka mig att boken är en del av hans brottning med dessa problem, hur skall vi förstå verkligheten, genom vilka glasögon. Vad är sant, vad är påhitt?
Det kan man även undra när man läser denna bok.Jag har då och då googlat för att se om personer och böcker som nämns finns. Ibland gör de det ibland inte. Han har kokat en fiktiv sopa med en massa riktiga fakta. Av en tillfällighet så läser jag att Enquist är uppvuxen i Sjöbotten vilket ju är Seefond på tyska!!
Jag kan villigt erkänna att det tog ett tag att komma in i boken. Jag upplevde att han konstrade till det, skrev lite för litterärt. Det är främst i början när Meisner för talan och vi lär oss om hans bakgrund. När de väl kommit till Seefond så är det genom Selingers ögon, genom hans dagboksanteckningar, som större delen av romanen berättas. Då berättar han rakare och det bli närmre och roman mer gripande
Diskussionen om tro och vetande, de berättartekniska knep och förmågan att trovärdigt gestalta ett historiskt skeende påminner mycket om en bok vi läste i bokcirken för ett tag sedan, Eyvind Johnsons Drömmar om Rosor och Eld som är en mästerlig bok. På den nivån är inte Enqvist 1964 men väl med Livläkarens besök.
Magnetisörens femte vinter är en välskriven och fascinerande historia om tro och vetande. Det är också oerhört spännande att läsa om de olika behandlingar som patienterna utsattes för både av Meisner och den traditionella medicinen. Om jag minns rätt så sade Enquist i ett sommarprogram att det var livsfarligt att gå till läkaren före 1850. Med tanke på de resultat som den traditionella medicinen på den tiden hade så kanske det inte var så konstigt att en magnetisör erbjöd ett alternativ
Peo Enquist: Magnetisörens femte vinter
Utgiven: 1964
250 sidor
AUGUSTPRISET 2009 – ETT IMPONERANDE MÄSTERVERK – STEVE SEM-SANDBERG: DE FATTIGA I LODZ – ROMAN
” Det hade varit den dag för evigt inpräntad i ghettos minne, då ordförande inför alla låtit meddela att han inte hade något annat val än att låta ghettots barn och åldringar gå.”
Så inleds den roman som Steve Sem-Sandberg 2009 fick Augustpriset för. Sedan två år tillbaka har den stått och tittat på mig i bokhyllan. En bok jag ”måste läsa”. Men att läsa en över sexhundra sidor lång bok om ghettot i Lodz? En historiskt fenomen som jag egentligen inte visste något om, men som jag insåg inte skulle vara lätt läsning.
När jag läst de Waal underbara bok ”Haren med bärnstensögonen” och blivit så tagen och förfärad av beskrivningen av hur judarna behandlades när Österrike ganska lättvindigt och utan större motstånd annekterades av Hitler så tänkte jag att det kanske var dags att läsa denna så hyllade roman. Jag är mycket glad över att ha gjort det. Boken är inget annat än ett mästerverk. Utan att vara tillräckligt beläst i modern svensk romankonst så skulle det förvåna mig om det finns många böcker av den kalibern. Att en svensk författare kopplar ett stort grepp över en viktig händelse i Europas moderna historia och skapar stor konst av det.
Den som pratar i inledningen är Mordechai Chaim Rumkowski, ordföranden, judeäldsten, som styr över ghettot i Lodz. Själv barnlös så har han skattat sig en mission att rädda så många barn som möjligt undan förintelsen. ”I sextiosex år har jag levat och ännu inte begåtts lyckan av att kallas far och nu begär myndigheterna av mig att jag skall offra mina barn”. När han pratar är det 1942 och ghettot har funnit i två år.
Mordechai Chaim Rumkowski
Efter denna prolog så för vi följa Rumkowski, den misslyckade affärsmannen, som bestämmer sig för att rädda så många barns som möjligt och som blir ordförande i ghettot. En slipad karriärist och en mycket komplex karaktär.
Rumkowski är en mycket omtvistad figur. Somliga ser honom som en räddade många judar undan förintelsen medan andra ser honom som en av nazisterns främsta hantlangare. Rumkowskis tro var att om judarna blev oumbärliga för nazisterna så blev de fria, om de kunde tillverka så mycket, vara så nyttiga för dem så skulle de heller inte att bli mördade. En slags ”Arbeit macht frei”.
Det är kring denna knutpunkt som romanen vrider sig
Så Rumkowski styr med järnhand över ghettot som är som ett litet samhälle för sig själv med sin egen ledning, administration och polis. Med kraft slår han tillbaka på allt som kan hota dess existens. Men Rumkowski missbedömde nazisterna och lägret kom att existera under 4 år under vilka stora mängder människor transporterades ur lägret till en säker död..
Sem-Sandberg har studerat en mängd källor och blandar verkliga personer med påhittade, verkliga händelser med påhittade. Det är en myllrande kollektivroman där man både för ett helikopterperspektiv och samtidigt får följa en mängd individer och livsöden. Det var många gånger som jag slog i registret längst bak för att se vem som var vem. Även om det låter förvirrande så är det romanens styrka hur den blandar distans och närhet. Att vi ser både ghettot och individen.
Sem-Sandberg skriver förstås om de mest fasansfulla händelser och det var många gånger jag kippade efter andan. Det är inget vältrande utan han har en lätthet i prosan, en luftighet som gör att det går att andas. Något som är nödvändigt för att kunna ta till sig det som du läser.
Jag kan inte nog rekommendera den mycket välskrivna och mycket gripande roman. Det är nog så viktig läsning när nynazismen fula tryne sticker fram allt oftare. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det som skedde.
Ghettot i Lodz rensades ut 1944 och Rumkowski tillsammans med många andra från ghettot mördas i koncentrationslägren.
Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Lodz
Utgiven: 2009
640 sidor
Steve Sem-Sandberg 1958-
EN FÖRLORAD VÄRLD SEDD GENOM TINGEN – EDMUND DE WAAL: THE HARE WITH AMBER EYES – MEMOARER/HISTORIA
I den utmärkta engelska tidskriften med det pretentiösa namnet ”Intelligent Life” läste jag en artikel om denna bok och dess osannolika resa. Hur ett antal förlag tackar nej till boken. När den till slut kommer i en liten upplaga så börjar ryktet sprida sig om den så upplaga efter upplaga får tryckas. Den är nu översatt till tror jag närmare 30 språk och Edmund de Waal har rest runt hela jorden flera gången för att prata om denna globala succé som boken nu är.
Det är bara att konstatera att det är en helt underbar bok, en ren njutning att läsa.
De Waal är en känd engelsk keramiker vars släkt tillhörde Europas rikaste judar med enorma tillgångar. Deras rötter är i Odessa men under 18 och 1900 talet så flyttar de till Paris och Wien. Allt slås i spillror under andra värdskriget och släkten sprids över hela världen
De Waal ärver en samling japanska av 264 netsuke, små snidade figurer, av sin släkting Igge som bor i Japan. Dessa figurer har funnits i släkten sedan slutet av 1800 talet då Charles Ephrussi köpte dem i Paris. Charles Ephrussi var en konstkännare, samlare och mecenat. Han skall ha varit förebilden till Swann i Proust ”På spaning efter den tid som flytt” en författare som för övrigt betytt mycket för de Waal.
Under 1870-talet så var fascinationen för Japan mycket stor och många samlare köpte på sig japanska konstföremål av mångahanda slag. Vi får följa de Waal när han spårar hur dessa figurer har vandrat genom seklerna och vad det har betytt för dess innehavare. Resan går från Paris till Wien dit de flyttar när Charles skänker dem som bröllopsgåva till de Waals farfarsfar Wictor Ephrussi. Hur de försvinner under andra världskriget när nazisterna går bärsärkagång på alla judars tillhörigheter. Men de har inte sopats bort av kriget. Anna, deras hembiträde, vars öde inte går att spåra, hade smugglat undan dem så de hamnar i händerna på Edmunds farmor, juristen och poeten Elisabeth de Waal för till slut hamna hos hennes bror Igge som vid sin bortgång testamenterar dem till Edmund.
Boken är en blandning av självbiografi, historisk essä och reseskildring. Samtidigt som han berättar sin släkt fascinerande historia så tecknar han en kulturhistorisk bakgrund utifrån hur familjen och netsuke-figurerna rört sig. Odessa, Paris, Wien under första halvan av seklet, Tokyo på andra halvan av seklet. Det är en bok om minnet, om de hemligheter som rymmes i varje individ och i varje familjs liv skriven på prosa som känner varsamt känner sig fram, en prosa som försöker fånga något som ständigt glider undan.
De Waal åker runt och tittar på de palats och hus de har bott i, letar i arkiv, studerar tidningar, intervjuar släktingar. Vi följer både hans yttre resa och han inre när han lär sig mer om familjen och dess hemligheter och tystnader.
Det som slår mig gång på gång när jag läser är hans känsla för tingen. Hans förmåga att beskriva konst, miljöer och föremål. Jag känner keramikerns varsamma hand, den sinnlighet med vilken han smeker tingen för att förstå dem, att locka av dem dess hemlighet. För De Waal så är de inte bara saker utan de är bärare en historia och ett sammanhang. Detta fångar han helt brilliant i boken.
För mig är det vissa dela i boken som jag framförallt fastnat för. Skildringen av Paris och livet runt Impressionisterna och Proust var fascinerande. Dock det som verkligen fastnade var skildringen av de dagar då Tyskland annekterade Österrike. Antisemitismen är ju hela tiden ett spår i boken och jag förundrade flera gånger över exempel som de Waal lyfter fram. Men jag var oförberedd på kraften i de sidor som beskriver om hur judarna behandlades av tyskar och österrikare. Anti-semitismen var stark i Österrike så det utan någon större ansträngning som Hitler kunde annektera landet. Den våg av hat som släpps lös är fruktansvärd att läsa om. De är alltid lika obehagligt att påminnas om hur judarna behandlades, deras egendomar skövlades, hur de förnedrades, plågades.
Den skildringen är bokens klimax. Allt det som släkten Ephussi byggt upp förskingras, förstörs och konfiskeras. Generationers arv förintas på ett par dagar. Smärtsam läsning,
Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerat mig så mycket som denna. Det är en rik läsupplevelse och jag vet redan nu att det är en bok jag kommer att läsa om.
Den kom nyligen ut på svenska.
De Waal fick 2010 Costa Biography Award och blev utsedd till årets författare vid 2010 Galaxy National Award.
Här kan du se en intervju med De Waal.
Edmund de Waals hemsida
Edmund De Waal:
The Hare with Amber Eyes -
A Hidden Inheritance
Utgiven: 2010
350 sidor
OM EN STARK VÄNSKAP – UWE TIMM: VÄNNEN OCH FRÄMLINGEN – MEMOARER
När jag lite i smyg började blogga för ett par år sedan så trodde jag inte att det skulle ge så mycket tillbaka. Positiva kommentar via nätet och från kamrater och bekanta. Men att ett förlag skulle skicka mig en bok för att bli recenserad det trodde jag inte. Men nu fick jag denna lilla bok av förlaget Thorén och Lindskog. De gör, som jag tidigare skrivit, en viktig kulturgärning genom att introducera tyska författare i vår överdrivet anglosaxiska bokutgivning. Jag har läst och recenserat tre böcker ur deras utgivning. Det är tre böcker som jag tyckt mycket om.
Tanken när jag så vänligt fick denna bok var: tänk om jag inte tycker om dem, hur skall jag förhålla mig till det? Svaret är ju självklart. Tycker jag inte om den så skriver jag det, men jag behövde inte oroa mig. Uwe Timms bok grep mig från första sidan och släppte inte greppet under hela läsningen.
Den 2 oktober 1967 mördas Benno Ohnesorg av en polis i samband med en demonstration utanför Deutsche Oper. Benno som tidigare aldrig deltagit i politiska manifestation demonstrerade mot Shahan av Iran som under ett statsbesök skulle se Trollflöjten. Polisen gick till våldsamt angrepp och i tumultet skjuts Ohnesorg av polisen Karl-Heinz Kurras. Det har senare visat sig att Kurras var gammal Stasiagent och medlem av det östtyska kommunistpartiet. Utredningen efter Ohnesorgs död manipuleras för att skydda makten och Kurras frikändes.
Mordet på Ohnesorgs blev en tändande gnista till radikaliseringen av den tyska studentrörelsen, var en grogrund bl.a. för Rote Arme Fraktion och påverkade hela det tyska politiska landskapet.
Om detta har Timm skrivit denna lilla utsökta volym. Timm och Ohnesorg blev vänner när det träffades på vuxengymnasiet i Braunschweig. Timm hade arbetat som körsnär ett par år, Ohnesorg som dekoratör, men längtan efter kunskap, bildning och viljan att skapa sig ett bättre liv driver dem till vidare studier.
Timm, extrovert och energisk, blir mer av en tillfällighet vän med den introverte Ohnesorg. Kärleken till litteraturen, läsandet & skrivandet för dem samman. Tillsammans läser de romaner, poesi och filosofi, umgås och diskuterar, startar en litterär tidskrift, går på föredrag.
Det är ett fint porträtt av två unga begåvade, kunskapstörstande unga män med det naiva självförtroendet som bara ungdomen har.
De är nära vänner samtidigt finns det sidor hos Ohnesorg som Timm aldrig förstår sig på. De pratar aldrig om, vilket vore naturligt bland unga män, om deras relationer till kvinnor. Ohnesorg som av Timm beskrivs som lite av en mystiker, har en andlig och religiös sida som Timm aldrig förstår sig på. Han är både ”vän och främling”.
Den unge Timm har en fix idé och tro på att han som författare alltid måste stå fri. Han offrar många relationer på det altaret. Vänskapen med Ohnesorgs tar ett abrupt slut när Timm istället för att tillsammans med honom studera i Berlin åker till München för att studera.
Senare tar sig Timm till Paris där han forskar i existensialism. Det är i Paris han nås av beskedet om dödskjutningen. Han river sitt avhandlingsarbete. Kommer tillbaka München och dras in i det politiska livet
Timm har skrivit en mångfacetterad bok. Det är en skildring av efterkrigsgenerations uppror mot ett land som efter kriget som trots att kriget är över styrs av tidigare nazister. Förvaltningen av landet ligger i de händer som styrde Tyskland före 1945. Det är en skildring av en ung generations kunskapstörst och bildningsresa efter andra världskriget. Timm flyttar från det instängda München till ett Paris han läst om sett filmer från och fantiserat om. Ohnesorg reser över hela Europa litar, skriver läser.
Det är även en meditation över livet, litteraturen, vänskapen, minnet och kärleken. Deras vänskap gränsade kärleken och det är kanske därför uppbrottet blir så tydligt.
Hela boken är skriven med sådan ömhet som jag känner igen från ”currywursten” fast här ännu starkare, ett så lätt anslag, mitt i sorgen att jag inte kunde sluta läsa. Timm skriver att han försökt skriva denna bok många gånger men inte lyckats slutför projektet. Det kanske behövde gå så här långt tid innan det var möjligt. Den är den åldrade författaren blick på de unga män de en gång var. Men då har personer som kunnat kasta ljus över Benno Ohnesorg hunnit gå bort och Timm står där med sina obesvarade frågor.
Som läsare är jag tacksam att han till slut lyckas genomför projektet för detta är en bok som jag verkligen tyckte mycket om och säkerligen kommer läsa om.
Återigen så skickar jag en tacksamhetens tanke till det lilla förlaget Thorén och Lindskog. Inte bara för att jag fick denna pärla utan för deras kulturgärning. Trots att jag idogt följt med litteraturen säger det väl något om den anglosaxiska dominansen att jag aldrig hört talas om Timm förrän nu. Timm som är mycket stor i Tyskland.
Nu har jag nu läst två fina böcker av Timm, en mycket bra roman av den schweiziske författaren Peter Stamm och en underbar kort roman av den gamle mästaren Siegfried Lenz.
Jag hoppas de fortsätter annars för jag väl anmäla mig till Folkuniversitets tyska kurser!!
Thorén och Lindskog har givit ut en tredje bok av Uwe Timm I skuggan av min bror. Den är redan beställd och jag ser fram emot att läsa den.
Uwe Timm:
Vännen och Främlingen
”Der Freund und der Fremde”
Utgiven 2005
Övers: Jörn Lindskog
160 sidor
UWE TIMM: UPPTÄCKTEN AV CURRYWURSTEN – ROMAN
”För lite mer än 12 år sedan åt jag för sista gången en currywurst i fru Brückers korvkiosk”
Så inleds den korta lilla roman av Uwe Timm som gjort ett segertåg över hela världen sedan den gavs ut 1993.
Romanens berättare har starka minnen från barndomens Hamburg och av hennes currywurst. Det sägs att det var hon som uppfann den omtalade snabbmaten. Berättaren besöker Lena Brücker på sitt ålderdomshem för att få svaret om det var sant. För att få det så måste han höra hela historien från början. Under sju möten så flyttas han tillbaka några veckor runt krigsslutet. Lena Brücker är över 40 år, gift, och arbetar på personalmatsal. Hennes familj har kriget sett till att skingra. Lena lever ensam. Ett chansartat möte med den unge sergeanten Bremer, endast 24 år gammal, sista krigsveckan leder till att han tar hem honom, de älskar med varandra och han deserterar. Han gömmer sig i hennes lägenhet och intensiv kärlek uppstår.
När sedan kriget tar slut så berättar inte frau Brücker detta utan får honom att tro att det fortsatt bara för att hon skall få han sitt livs stora kärlek kvar ytterligare en kort tid.
Vad har allt detta med currywursten att göra. Det är en sinnrik historia som Timm snickrat ihop och på de sista sidorna får vi reda på hur det av en slump blev så att currywursten uppstod i hennes kök.
På 180 sidor han Timm skapat en varm kärlekshistoria tecknad med stor ömhet. Vi möter en stark kvinna vars överlevnadsinstinkt har gjort att hon klarat sig genom livet. En kvinna som till slut får nog och protesterar mot kriget genom att gömma Bremer och hela hennes liv förändras. Vi möter en ung soldat som utan att vara nazist kämpar stolt för sitt hemland. Timm tecknar skickligt en bild av hur det var att leva för gemene man i Tyskland under krigsslutet. Chocken att Tyskland kunde förlora, chocken och skulden när det börjar bli känt vad som hänt i koncentrationslägren.
Det är en gripande charmig historia tecknad mot en mörk bakgrund. Den rekommenderas varmt.
Om sedan currywursten kommer från Hamburg eller Berlin tvistar de lärde. I Berlin har korven tillägnats ett museum, Deutsches Currywurst museum
http://www.currywurstmuseum.de/
Det var i Berlin i påskas jag själv åt det för första gången och det var inte alls dumt.
När nu bokcirkel träffas för att prata om denna bok, vad tror ni de får då….?
http://www.tasteline.com/recept/Currywurst_2
Uwe Timm:
Upptäckten av currywursten
”Die Entedeckung der Currywurst”
Utgiven 1993
Övers: Jörn Lindskog
180 sidor
OM VÅDAN AV ATT INTE VÅGA VÄLJA – PETER STAMM: SJU ÅR – ROMAN
”Sonja stod mitt i det starkt upplysta rummet, i centrum som alltid. Hon hade huvudet lite nedböjt och armarna nära kroppen, munnen log men ögonen var hopknipna, som om hon bländades av ljuset eller hade ont. Hon verkade frånvarande, utställd som tavlorna på väggarna som ingen tog notis om men som trots allt var anledningen till att vi var där.”
Så inleds Peter Stamms roman Sju år. Redan från första början ser vi det som är en del av bokens styrka. Det precisa språket, som beskriver ytan, men med känsla för detaljen där mörkret och smärtan hela tiden finns närvarande.
Den som säger detta är Alex, Sonjas man. Han betraktar henne utifrån, inte riktigt närvarande i hennes och deras gemensamma liv.
Alex är romanens huvudperson. Han studerar arkitektur och blir kär i sin kurskamrat Sonja, den vackra begåvade kvinnan från en förmögen bakgrund. Han är både förälskad men samtidigt rädd för hennes begåvning, hennes sociala säkerhet, hennes ambitioner. Alex själv kommer från en småborgerlig miljö, han är mer bohemisk och mer inställd på att ett liv utan de stora ambitioner som Sonja har. Ändå så fastnar han för henne, de passar ju så bra samman, de skulle kunna göra så mycket ihop, två unga begåvade arkitekter.
En eftermiddag sitter Alex tillsammans med två studiekamrater och dricker öl i Englischer Garten i München, den stad som romanen utspelar sig i. De plockar upp två söta flickor men Alex är utan. Så skämtsamt tittar de på en illa klädd och inte speciellt tilltalande kvinna som sitter några bord bort, henne får du ta Alex! De slår vad om att han, som aldrig har svårt att kvinnor, inte kan få henne. Mot Alex vilja så dras hon i samtalet och får följa med dem på kvällen. Alex finner henne ointressant men blir någonstans attraherad och förför henne.
Detta blir inledningen till en lång relation. Hon heter Iwona och är en illegal polsk invandrare som arbetar på katolsk bokhandel. För henne blir Alex den ende mannen den hon älskar troget och helt utan krav. Alex blir helt besatt av henne, föraktar henne men kan inte släppa taget. Han har henne i ett hemligt rum dit han inte släpper någon. I hennes kärlek finns något som Sonja aldrig kan ge honom. Deras möten får konsekvenser som förändrar livet för Alex och alla i hans närhet.
Romanen inleds med att Alex träffar Antje kvinnan som förde Alex och Sonja tillsammans. Det är för henne som Alex berättar sig livs historia som vi får oss till del genom tillbakablickar. Det är en mycket gripande och sorglig historia vi får oss till liv. Alex må vara omogen och osäker med det är smärtsamt att se honom inte våga göra några val, livet bara händer honom och konsekvenserna blir stora. Vi ser ett sorgligt äktenskap som bara blir till genom mer av konvenans än kärlek. Deras äktenskap är mer som ett av alla de byggprojekt de har än en verklig relation. Och Alex som inte vågar bejaka den stora kärlekens i sitt liv Iwona, som han utnyttjar och förnedrar.
Som ni ser av inledningen så är hans stil stram och lätt och han skildrar elegant ett liv som i ett nummer av” Sköna hem”. Men hela tiden finns vantrivseln där. Den ligger som underström. Alex finner sig aldrig till rätta i det liv han lever, det liv han skapar framför allt genom att inte välja.
Det är i grunden en starkt existentiell roman som får dig som läsare att ställa dig frågor om livet, kärleken och de val vi gör.
Jag öppnade denna bok bara för att läsa några sidor och slukades helt upp av romanen. Han är en fin prosaist och översättningen är mycket smidig.
Jag kan varmt rekommendera denna bok
Det är den andra boken jag läser som det lilla spännande förlaget Thorén och Lindskog givit ut. Det första var den mästerliga kortromanen En tyst minut av Siegfried Lenz. Håller all deras utgivning så här hög nivå så är det verkligen ett förlag vars böcker man bör läsa.
Jag hoppas verkligen att de översätter med böcker av Peter Stamm. Om inte får jag ta dem på engelska eller putsa på skoltyskan!
Peter Stamm:
Sju år
”Sieben Jahre”
Övers: Sofia Lindelöf
Utgiven 2009
270 sidor
Peter Stamm 1963-
Foto: Gaby Gerster
EN BISARR BERÄTTELSE FRÅN MEXICO – DAVID TOSCANA: KLAGOSÅNG ÖVER MIGUEL PRUNEDA – ROMAN
”Som liten brukade Miguel Pruneda roa sig med att gå till kyrkogården.”
Så inleds en av de märkligaste böcker jag läst på länge. David Toscana är en mexikansk författare född 1961 som börjar få allt större internationell uppmärksamhet. På svenska finns två av hans romaner översatta.
Detta är en roman om en livskris och om döden. Stilistiskt elegant och sparsmakad i början allt mer grotesk och fantastisk allt eftersom.
Miguel Pruneda skall firas på jobbet då han arbetat som lägre tjänsteman på samma kontor i 30 år. Detta fyller honom med fasa och han drar sig undan världen och iscensätter sin egen död. Men det sker först en bit in i boken. Innan dess har han och hans fru Estela hjälp deras granne Horacio att uppfylla en död mans sista önskan. Deras gemensamme granne José Videgaray, en förmodad hjälte i kriget mot amerikanerna, vill inte bli begravd. Detta löser de genom att lägga honom iklädd tjurfäktaruniform i hans badkar och hälla över formalin. Där ligger han romanen igenom och de fyller på formalin efter behov.
Allt eftersom romanen glider fram så blir Miguels fantasier mer och mer skruvade. Är det så att de som ligger i gravarna på den kyrkogård som han besökte som liten, är det verkligen de som det sägs vara. Han hittar ben som han i sin fantasi gör om till benen av en tonårsflicka som blev våldtagen och som han namnger och vill ge ett värdigt slut. Andra personers död vävs in. Den förståndshandikappade flickan som var på bageriet i hans barndom och som blir dödad i av en bil i en vägkorsning. Och varför störtade det planet med den berömda tennisstjärnan och den berömda politikern rätt in i ett berg 1969. Var det en konspiration? På vilket sätt var staten inblandad? Stort och smått blandas.
Och mitt i allt detta så finns Miguel i en mittlivskris där hans på sitt eget märkliga sätt försöker förstå världen. Han drar in vänner grannar och kolleger i sina fantasier och de får gestalta hans inre historier. Vad är fakta, vad är fiktion? Vi kastas in i bisarr värld där man efter ett tag inte vet vart man skall ställa ned foten.
Toscana skriver en avklarnad prosa som verkar var mycket fint översatt. Det fantastiska ligger inte i språket utan i skeendet.
Jag kan dock säga att jag inte blev helt klok på boken. Det lämnar kvar en förvirrad känsla, en tvetydighet. Vad är det egentligen jag läst? Trots det så blir jag sugen på att läsa hans andra till svenska översatta bok ”Den sista läsaren”. Toscana är en mycket begåvad och spännande författare det är klart. Väl värd att läsas!
Tack till bokcirkeln som fick mig att läsa en bok som jag annars missat.
David Toscana:
Klagosång över Miguel Pruneda
”Duelo por Miguel Pruneda”
Utgiven 2002
Övers: Hanna Axén
275 sidor
David Toscana 1961-
FOLKE SCHIMANSKI: BERLIN – EN STADS HISTORIA – HISTORIA
Förberedelserna för min påskresa till Berlin avspeglar sig åter i läsningen. Jag letade efter en bok om Berlins historia och fann denna volym av Folke Schimanski. Författaren har en tysk far och en svensk mor, född i Berlin och kom hit med de vita bussarna. Har ett långt förflutet som journalist och skriver bla i Populär historia.
Schimanski börjar verkligen från början långt tillbaka i historiens gryning och sveper sedan på nästan 400 sidor fram till nutiden.
Han är påläst och kunnig. Boken flödar av namn, händelser och årtal. Jag grep mig an boken med viss entusiasm men allt eftersom jag läste falnade den. Och skall sanningen fram så skummande jag andra halvan av boken. Jag blev helt enkelt uttråkav.
Schimanski kan sitt ämne inte tu tal om det, men det är som att läsa en artikel i populärhistorisk tidskrift. Ganska schematiskt och ytligt och utan någon större språklig finess. Rakt på sak helt enkelt. Analyserna när de kommer känns ganska enkla. Det märks att det är en journalist och inte en historiker som skrivit. Jag saknar detta som gör att texten och tanken lyfter. Att ta in materialet och förädla det till något större. Nu blir det ett pålast redovisande, mycket kunnigt, inte tu tal om det, men inte mer.
Därför vill jag inte avråda någon framtida Berlin resenär från att läsa lite i den Det kanske är en bok som passar dig men inte mig.
Folke Schimanski:
Berlin – en stads historia
Utgiven: 2010
380 sidor
FERDINAND VON SCHIRACH: BROTT – NOVELLER
På biblioteket häromdagen sprang på denna lilla samling noveller som jag nyligen läst lite om. Jag öppnade boken, läste ett par rader och blev direkt sugen på att läsa vidare. Ferdinand von Schriach är verksam som advokat. Dessa små berättelser är baserade på människor han mött under sina år i rättssalen. Det är inte deckarnoveller. Någon novell är kanske lika spännande som en deckare, men det är inte spänningen han vill åt. Han skildrar individer som hamnat i trängda lägen. Det kan vara av egen förskyllan, tillfälligheter eller via psykisk sjukdom. Under de omständigheterna begått mer eller mindre fruktansvärda brott. Den pensionerade 70-årige allmänläkaren som klyver sin dominerade hustrus huvud, en lovande studenten som prostituerar sig för att hjälpa sin pojkvän som hamnat i skuld till några mycket obehagliga personer, pojken som petar ut ögonen på får och sparar dem. Ja som ni förstår är det extrema situationer, men det är inget frossande. Schriach skriver med en pregnans och exakthet som gör att vi kan stå ut med att läsa det. Han lyckas få oss att förstå varför de gjort detta, även om det kan var mycket kusligt, och han får oss att känna medkänsla med dessa individer. Och vem är egentligen förövare och offer.
Förutom att historierna griper tag i läsaren så får vi intressanta inblickar i en advokats yrke, de avvägningar som denne måste göra.
Boken består av 11 korta berättelser. De är så lättlästa att man nästa kan ta boken i en sittning! Men då blir man nästan tjövd. Läs några åt gången. De är välskrivna, kusliga och berättar mycket om vad människor under press blir förmögna att göra.
Ferdinand von Schirach:
Brott
”Verbrechen”
Utgiven 2009
Övers: Lena Hammargren
180 sidor
Ferdinand von Schirach 1964-
CARL-JOHAN VALLGREN: BERLIN PÅ 8 KAPITEL – HISTORIA/RESOR
På väg ned på min första Berlinresa i oktober 2004 med min då 15-åriga systerdotter så var Vallgrens bok min reslektyr. Jag minns att jag häpnade över hur fort tiden gått. Jag läste om det som var så aktuellt under 70-talet, som dominerade nyhetssändningarna under en del av mina tonår, den tyska terrorismen signerad Baader-Meinhofligan. Jag läste om tiden före murens fall och den fascinerade historien om hur ett misstag gjorde att slussarna till slut öppnades och östtyskarna kunde välla in i Västtyskland. Hela tiden tänkte jag hur detta för systerdottern måste låta som något mycket abstrakt, som historia som låg långt tillbaka i tiden. Och det vara bara några få år tillbaka i tiden.
Jag kan villigt erkänna att jag inte minns mycket av min första läsning. Om några veckor bär det av till Berlin igen och jag köpte den reviderade och uppdaterade utgåvan.
Boken består av ett antal essäer med nedslag i stadens historia under 1800-1900-talet ofta med litterära personligheter som ingång. Vi läser om Döblin och hans berömda roman Berlin-Alexanderplatz, om den för mig okända östtyska författarstorheten Anna Seghers och hennes hårdnackade försvar för DDR, Arnolt Bronnen, en synnerligen opportunistisk teaterman under andra världskriget, Albert Speer och hans vansinniga byggprojekt under Hitlers megalomana ledning m.m.
Insprängt mellan essäerna så tar turistguiden Vallgren med oss på vandringar runt i olika delar av staden och pekar ut många sevärdheter.
Boken är skriven med en lätt hand och elegans. Styrkan i denna fina bok är att genom dessa små nedslag i historien så lyckas han förmedla en spännande och mångfacetterad bild av denna miljonstad.
Rekommenderas framtida Berlinresenärer!
Carl Johan Vallgren:
Berlin på 8 kapitel
Utgiven 1999, reviderad 2009
210 sidor
ELEANOR CATTON: REPETITIONEN – ROMAN
Äckligt begåvad!
Det är hon. Eleanor Catton född 1985 i Canada och uppvuxen på Nya Zealand. För denna hennes debutbok hon The Betty Trask Award som The Society of Authors delar ut till den bästa engelskspråkiga debuten i samväldet av en författare under 35 . Hon var även nominerad till The Guardian Frist Book Award. Jag hade trots detta inte hört talas om henne. Tack vare vår lilla bokcirkel så fick jag nöjet att läsa denna bok. Tack Lena.
Det är en mycket säker debut skriven på en skarpslipad prosa som är fint översatt av Johan Nilsson. Det är inte en konventionellt uppbyggd roman utan den snirklar sig fram, det är en låda med kinesiska askar där man öppnar en den ena än den andra och nya saker kommer fram.
Genom romanen så löper två trådar som till slut vävs samman.
Skandalen är ett faktum när relationen mellan eleven Victoria och hennes lärare Mr Saladin avslöjas. Det kastar långa skuggor över livet i den lilla skolan Abbey Grange. Victoras lilla syster Isolde hamnar oväntat och oönskat i centrum för allas uppmärksamhet. Berättelsen kommer oss till liv under mötena mellan Saxofonläraren vars namn vi aldrig får reda och hennes lektioner med eleverna. Lektioner som blir mer som terapisamtal. Saxofonläraren blir en katalysator och sanningsägare för dessa elever.
Den andra tråden handlar om Stanley, en trulig tonåring som till sin stora förvåning lyckas komma in på den berömda teaterskolan på orten. Hans frånvarande far är psykolog, med försmak för sadistiska små skämt, som bor i London. De ses över middag en gång om året, middagar som alltid gör Stanley illa till mods. I vad jag tokar som ett försök att bli synlig för fadern så bli Stanley elev på teaterskolan
Historierna vävs samman när Stanleys teaterklass får i uppdrag att skriva och framföra en egen föreställning i slutet av första läsåret. De väljer att gestalta skandalen från Abbey Grange och där finns samband mellan individerna, som jag inte avslöjar här, och saker ställs på sin spets för alla inblandade. Men vad är verklighet och vad är pjäsen. Jag kan säga att vi i cirkeln tolkat det ganska olika.
Genom dessa berättelser och möten så behandlar Catton ämnen som makt, dominans, underkastelse, sexualitet, manligt/kvinnligt, vad är sanning, vad är lögn, hur bygger vi vår identitet, hur vi skapar vi de roller vi lever i. Frågor som är så starka hos oss i brytningen mellan barn och vuxen som Catton skildrar här.
De viktiga vuxna i berättelsen lär inte känna vid namn utan som ”Förste dramapedagogen”, Förste rörelsepedagogen, Saxofonläraren. De är de vuxna som med sina livs drömmar och krossade förhoppningar blir som kontraster till de unga elevernas bräcklighet och sökande. Ett ganska effektivt grepp, men problemet är att de blir lite mer av .typer än levande figurer.
Då är de eleverna skarpare tecknade med all sin ömtålighet och sin förvirring och jag blev ofta imponerad av känslan och handlaget hos Catton.
Det är som sagt en otroligt imponerande debut, med mycket säker språkbehandling, men jag måste säga att jag tappade intresset mot slutet då jag kände att nu hade sagt det hon kunde säga i ämnet. Jag kände att hon drog ut på det och det gick längre mellan stunderna jag läste..
Men, läs gärna denna bok om du vill bekanta dig med ett nytt spännande namn. Det är också eftersom den är så mångtydig en intressant bok att läsa i en bokcirkel. Det skall bli intressant att se vad hon tar vägen.
Eleanor Catton:
Repetitionen
”The Reharsal”
Övers: Johan Nilsson
Utgiven 2008
300 sidor
Eleanor Catton 1985-
EN PÄRLA OM ÖVERSÄTTARENS MÖDOR – ERIK ANDERSSON: DAG UT OCH EN DAG IN MED EN DAG I DUBLIN – ESSÄ
Det är lika bra att säga det på en gång. Jag har lite svårt att förhålla mig neutral till denna utmärkta lilla bok. Den Patrik som nämns på sidan 15 och som fick Erik Andersson att gå med i Svensk-Finländska Joycesällskapet var undertecknad. Jag minns lunchen med min då stora idol Mats Gellerfelt och hur dryg han var, liksom vältrade sig i sin egen förträfflighet. Beundran svalnade betänkligt.
Erik och jag lärde känna varandra när vi pluggade litteraturvetenskap 1984. Då var han en något nördig skribent av fanzine inom SF, en värld helt obekant för mig. Som den varma och vänliga person han är så lärde jag genom Erik känna flera intressanta människor som var ganska annorlunda från det umgänget jag vuxit upp med, mycket mer bohemiska och intellektuella. Det var spännande.
Våra vägar skiljdes som de ibland gör. Jag såg att han började publicera böcker. Den första novellsamlingen Ättlingarna från Mecklenburg kom 1993 , men det var först 2002 som jag läste den. Den gick mig helt förbi. Jag förstod att han kunde skriva men novellerna sade mig inget.
Hans litterära stjärna steg och när hans senaste roman Den larmande hopens dal kom så läste jag den med mycket stort nöje. Jag tom läste den 2 gånger efter varandra. Den boken är en humoristisk pärla och en underbar bild av det både mytiska och mystiska Västergötland! Och fylld av historia. Det är inte många romaner som har en lång litteraturlista med hembygdslitteratur.
Boken blev om jag förstod det rätt Eriks stora genombrott som författare. Den nominerades till Sveriges Radios romanpris. Översättningen av Sagan om ringen hade redan gjort honom känd som översättare.
Efter att ha sprungit på varandra på Stockholmståget så har vi tagit upp kontakten igen och Erik skickade mig mycket vänligt denna bok.
Det är en infallsrik, spännande och rolig bok om hans 4 år långa slit med översättningen av Ulysses. Vi får följa Erik på delar av den färden, lär oss om många av de mycket svåra problem han ställs inför. Mycket intressant. Vi lär oss också en hel del om Joyce och Joyce-forskingen och vi för följa med Erik på några av hans många resor på Irland. Ja, boken är också en kärleksförklaring till den ”gröna ön”.
Jag kan konstatera att min engelska utgåva av Ulysses kommmer nog stå oläst ett tag till. De avsnitt som Erik har med i boken är så knepiga att jag tackar min lyckiga stjärna att det finns översatt.
Hela boken är skriven med det lätta humoristiska anslag som jag minns från De larmande hopens dal. Som skriven av en person som lite nyvaket tittar på världen och förundrat tar in det han ser. Det är en tunn liten sak som jag läste på 2 kvällar. Några av de trevligaste kvällar jag haft på ett tag. Så har du det minsta intresse för översättninngens svåra konst, Joyce eller Irland så tveka inte. Sedan får vi se när det blir dag för själva Ulysses…
Erik Andersson:
Dag ut och dag in med en dag i Dublin
Utgiven 2011
150 sidor
Erik Andersson 1962-
FRANZ KAFKA: PROCESSEN – ROMAN
Processen i Vennbergs översättning
Nu har vi läst Processen i den bokcirkel jag är med i. Det var mitt förslag. Jag går inte ofta på teatern men av en vänlig kamrat fick vi biljetter till Backateaterns uppsättning av romanen. Jag tyckte mycket om den. Mindes stämningen från läsningen av Kafka under mina ”intellektuella” tonår då jag läste de tre romanerna + ett gäng kortare texter. Jag läste om Processen när jag studerade litteratur mitten 80-telet men sedan har inte läst en rad. När jag var och lyssnade på Cartarescu i Stockholm så satte han Kafka högst av dem alla. Det var dags för Kafka igen tyckte jag.
När jag såg pjäsen så upplevde jag den som en fantasi över Processen som om de gjort en dröm av den. Jag mindes den som realistisk, konkret. Därför blev jag så förvånad när det var just en dröm som upplevde att jag befann mig i. Tros Kafkas skarpslipade prosa med sina exakta detaljer så blev världen allt märkligare, drömmen eller rättare sagt mardrömmen blev allt tydligare.
Berättelsen är känd och jag behöver inte relatera den här, men ju längre in i romanen jag kom desto mer symboliskt förtätad blev den. Inte för inte så är det ett av de mest söndertolkade verken i litteraturen. Den har tolkats som en dröm, vilket är min läsning, som en religiös text, som en politisk text, som en beskrivning av småborglighetens undergång m.m.
Mao så kan du läsa och finna din egen förklaring till detta fascinerade drama.
Ett problem med Processen är att den aldrig skrevs färdigt av Kafka utan kapitlen låg i olika mappar. De har sedan har satts ihop av olika litteraturforskare i en mängd olika versioner. Poeten Karl Vennbergs fina översättning bygger på Kafkas nära vän Max Brods version som var den som gällde länge och Bakhålls version har översättarna själva ställt samman. I den kommer kapitlen i annan ordning och de har tagit med stycken som inte finns hos Vennberg. I det långa förordet till den nya versionen så redogör översättarna för en mängd olika versioner. Jag kan säga att jag skummade den delen av förordet.
Jag började läsa Vennberg, men fann när jag fick låna den nya översättningen, att även om Vennberg översättning är fin och läsvärd, så flyter den nya översättningen på bra och jag fann läsningen nöjsammare.
Detta var en bok som fångade mig direkt och sedan släpper den inte greppet. Några i bokcirkeln hade haft svårt att komma in i den, men sedan fick den strupgrepp om dem. Det är en fruktansvärd text och den kommer tyvärr vara ständigt aktuell.
Kafka översättning Hans Blomqvist och Erik Ågren
Detta var 1 års-jubiléet av vår cirkel. Jag konstaterade av vi nästa slöt en cirkel. Vi började med en författare, Hertha Müller, med som levt under förtryck, som hade tyska som modersmål i en öststat till en författare i från östra Europa som på tyska beskrivit det som Hertha Müller och hennes landsmän upplevt.
Om du inte läst Processen så gör det.
Franz Kafka:
Processen
”Der Prozess”
Översättning: Karl Vennberg (1945)
Hans Blomqvist/ Erik Ågren 2001
Utkom på tyska första gången 1925
Franz Kafka 1883-1924
JOHN LE CARRÉ: THE CONSTANT GARDENER – DECKARE
Efter att ha och njutit av filmatiseringen av John Le Carrés Tinker Tailor Soldier Spy så tog jag ned denna Le Carré från bokhyllan där den stått ett par år.
Det är en tegelsten och det kanske avskräckte mig? Le Carré är inte en författare vars böcker du springer igenom. Handlingen meandrar sig fram och får ta sin tid. Karaktärer byggs upp mycket omsorgsfullt och växer till hela och komplexa individer
Denna roman tar sin utgångs punkt i morden på diplomathustrun Tessa Quayle och hennes kompanjon Arnold Bluhm , en belgisk läkare verksam i Kenya. De håller på att dokumentera hur ett läkemedelsbolag kör ut ett icke färdigt läkemedel till fattiga länder i Afrika. Länderna får vara försökskaniner för att läkemedlet skall komma ut på marknaden och börja generera vinst. Eventuella tillkortakommanden får korrigeras under resan gång så läkemedlet är helt fungerande när det skall ut på den amerikanska marknaden.
Tessa och Arnolds undersökning har fått dem att bli ett villebråd för läkemedelsbolagen som med full kraft vill stoppa dem och till vilket pris.
Tessas man Justin är engelsk diplomat i Nairobi och en välutbildad, lågmäld person som tror på det politiska systemet, det som Storbritannien står för och vill arbeta inom de befintliga strukturerar. Tessa för att inte utsätta sin älskade Justin för svårigheter undanhåller vad hon och Arnold sysslar med. När Tessa mördas så kommer Justin successivt till insikt om att hans fru till en viss del varit en främling för honom, att han har levt i en kokong och i en naiv värld. Det blir ett hårt uppvaknande.
Justin resa för att ta reda på sanningen om deras död för honom runt i världen, på flykt från dem som vill förhindra att sanningen kommer fram, både från läkemdelsbranschen och inom utrikesförvaltningen.
Efter murens fall så var det många som trodde att Le Carrés karriär som författade var över, att hans ämne var slutkört. Men Le Carré har visat sig ha en större palett. Nu är det den globala kapitalismen som står i centrum
Det är ingen vacker bild som presenteras med Le Carré lyckas balansera så att det inte blir en politisk pamflett, utan jag som läsare får ta mig en funderare över den nästan religiösa tillbedjan som den fria marknaden bestås av i dag. Konsekvenserna för den fattiga värden är stora och visar sig bla och det sätt som läkemedelsbranschen använder kontinenten för att testa medicin, dumpa gammal medicin, förhindra att de utveckla billigare kopior vilket gör att en massa människor dör, att det inte forskas på mediciner för sjukdomar som fattiga svarta lider. Är det en värld vi vill ha.
I boken finns också en diskussion om hur skall diplomatin verka, Skall diplomaterna bara verka för sitt lands goda eller har den en skyldighet att agera när de ser orättvisor i de länder som de verkar. Justin och Tessa står på olika sidor om det skranket.
Det är en lång roman, men det är en mångbottnad historia med starka personteckningar och stundtals mycket gripande och spännande. Dessutom en fin kärleksroman
Om det skall riktas någon kritik mot den så är att den kanske är lite väl lång, det blir lite segt på slutet, men den är absolut värd att läsa.
John Le Carré:
The Constant Gardener
Utgiven: 2000
560 sidor
NÄR FANTASIN KROCKAR MED DIKTATURENS KREATUR – MIRCEA ELIADE: DEN GAMLE MANNEN OCH OFFICEREN – ROMAN
Häromdagen såg gjorde jag en liten utrensning av min bokhylla. Många tunga böcker av tunga författare har stått där i många år och samlat damm. Det var dags att skänka dem vidare till någon annan som kanske läser dem. Då sprang jag på denna lilla kortroman utgiven 1979 på Coeckelberghs förlag i deras serie ”Röster från Rumänien”. Coeckelberghs var ett fantastiskt förlag som såg till att en hel östeuropeisk litterär värld blev tillgänglig för den svenska publiken på slutet av 70-talet och under 80-talet. De gav dessutom ut en utmärkt tidskift som hette Jakobs stege. Tyvärr så dog René Coeckelberghs alldeles för tidigt 1989 och förlaget försvann.
Mircea Eliade är vad jag förstår en gigant inom religionshistorian med ett mycket omfattande författarskap. Vid sidan av sitt vetenskapliga värv så skrev Eliade ett större antal romaner. Detta är den enda som finns på svenska, förtjänstfullt översatt av Barbro Andersson.
Historian är både enkel och outsägligt komplicerad.
Den gamle mannen, Zaharia Farima, en pensionerad lärare och skolinspektör hör att en av hans gamla elever, en major Borza, flyttat in nära honom. Gubben tar kontakt med honom för att ta reda på hur gått för honom och hans klasskamrater varav en försvunnit till Sovjet med ett flygplan.
Majoren vill inte kännas vid att han gått i skolan. Det tillhör de priviligierade förmåner att gå i skolan och han är som en kämpe för det rumänska folket, en enkel själ som arbetat sig upp.
Dagen därpå hämtas Zaharia av säkerhetstjänsten till förhör. De ber honom berätta sin historia….
Vad som är så underbart med denna lilla bok är krocken mellan det totalitära Kafka-liknande system och den fria fantasin. För gubben börjar berätta: Den ena historian är längre än den andra, fyllda med många sagor och fantastiska händelser. Dessutom skriver han långa redogörelser, sida upp och sida ned. De förtvivlade tjänstemännen försöker få detta till en sammanhängande berättelse så att de skall kunna röna ut hur det egentligen gick till med dessa personer och vad den gamle gubben egentligen har för agenda. Så fort de ställer en fråga om vad som faktiskt hänt med en person så säger gubben: för att ni skall förstå så måste vi gå tillbaka till dennes farfar, eller den episoden eller till någon annan händelse i det förflutna…. Det blir mer och mer komplicerat, fantastiskt och för mig som läsare underhållande!
Romanen befolkas av osannolika figurer som den väldiga Oana 2,42 lång som skall gifta sig med en man som kommer från bergen och som kan rida på två hästar samtidigt eller én trollkonstnär som tar en tändsticksask och drar ut den till en hel båt och av tändstickorna bygger en stege som en hel blåsorkester vandrar upp på för att kunna sätta sig i båten!
Det kryllar av historier som säkerligen är påverkade ut Eliades djupa kunskaper om myter och sägner.
Varken vi eller militärerna blir klokare. Och till slut släpper det mannen och så avslutas romanen med en tvetydig tvist som du själv får uppleva om du läser denna pärla.
Romanen utspelar sig på Mintulesa-gatan i Bukarest där säkerhetspolisens högkvarter låg under Ceausescu. Och under romanens gång så känns diktaturens kala hand hela tiden. Dock för mig så handlar denna bok om fantasins makt och till slut vinst över diktaturens kreatur.
Jag läste denna bok sommaren 1980. Längst bak står omdömet ”tradig och långtråkig”. Det är för väl att man utvecklas som läsare. Om du hittar den finstämda roman på antikvariat, tveka inte, du har några trevliga timmar framför dig! Synd att det inte finns fler romaner av honom på svenska!
Mircea Eliade:
Den gamle mannen och officeren
Org.titel: Strada Mintulesa
Utgiven: 1967
På svenska 1979
Översättare Barbro Andersson
110 sidor
Mircea Eliade 1907-1986
ÅRETS BÖCKER 2011
2011 var ett gott läsår för mig. Läste flera bra författare för första gången. Alice Munro var precis så bra som jag hoppades, Hertha Müller krävande men givande. Juilan Barnes bok var briljant och tänkvärd, Michel Houellebecq briljant och provocerande i lika blandning.
Av författare jag läst tidigare så var det roligt att återupptäcka giganten Eyvind Johnson, eleganten Claes Hylinger och den fine Siegfried Lenz.
Bland deckarna är Benjamin Black (John Banville) den som höjer sig över mängden och det med besked.
Facklitteratur blev det inte mycket av i år men jag uppskattade att läsa boken om Gustav Vasa, Johan Hakelius excentriska engelsmän, och få en inblick i Haruki Murakamis tankevärld!
Som sagt ett riktigt bra läsår.
Lästa under 2011:
| Amis, Martin | Information |
| Barnes, Julian | The Sense of an Ending |
| Black, Benjamin | Christine Falls |
| Combüchen, Sigrid | Spill – En damroman |
| Dibdin, Michael | Vendetta |
| Hakelius, Johan | Döda vita män |
| Houellebecq, Michel | Plattform |
| Hylinger, Claes | Utan ärende |
| Hylinger, Claes | Hotell Erfarenheten |
| Johnson, Eyvind | Drömmar om Rosor och Eld |
| Kjaerstad, Jan | Upptäckaren |
| Knausgård, Karl-Ove | Min kamp 1 |
| Larsson, Lars- Olof | Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann |
| Lenz, Siegfried | En tyst minut |
| Mahfouz, Naguib | Midaqq-gränden |
| Mendel-Enk, Stephan | Tre apor |
| Munro, Alice | Kärlek Vänskap Hat |
| Murakami, Haruki | Vad jag pratar om när jag pratar om löpining |
| Müller, Hertha | Andningsgunga |
| Nesser, Håkan | Himmel över London |
| Ohlsson, Bengt | Kolka |
| Rankin, Ian | Knots & Crosses |
| Rouaud, Jean | Stora män |
| Steinbeck, John | Riddarna kring Dannys bord |
| Törnqvist, Peter | Kioskvridning 140 grader |
| Woodhouse, PG | Jeeves in the offing |
| Yorke, Margaret | Syndens lön |
DEON MEYER: BLOOD SAFARI – DECKARE
På omslaget citeras den populäre deckarförfattaren Michael Connolly: ”With Deon Meyer you can´t go wrong” . Efter att ha läst min fjärde så är jag benägen att hålla med.
Meyer har en förmåga att skriva bladvändare som är oerhört spännande och med vettiga karaktärsskildringar. Samtidigt ringar han in det komplexa Sydafrika post-apartheid. Ett land delat av raser, språk. Ett land med avgrundsdjupa sociala skillnader, motsättningar landsbygd-stad, mellan det europiska Cape Town och det afrikanska.
Huvudkaraktären i denna bok är ny. Lemmer, en livvakt med ett brokigt och våldsamt förflutet. Lemmer arbetar som livvakt för en firma som heter Body Armour. Han får i uppdrag att hjälpa Emma Le Roux, en framgångsrik ung yrkeskvinna, att leta efter hennes bror Jacobus Le Roux. Han har varit borta i över 20 år. Han försvann mystiskt när han arbetade i Krüger-parken som viltvårdare.
Emma tror sig sett en glimt av honom på tv under namnet Jacous Villiers. Han är anklagad för mordet på några tjuvjägare i ett naturreservat. I samma veva blir Emma utsatt för ett rån och ett mordförsök av tre maskerade män. Lemmer kallas in som hennes livvakt.
Tillsammans beger de sig iväg på jakt efter Jacobus. Det visar sig att det finns många som vill hindra dem från att få vetskap om den anklagade och om det kan vara Emmas bror.
Det stora temat i boken är vad vi gör med naturen i Sydafrika. Vi får en inblick i motsättningarna mellan viltvårdarna, de som utveckla naturturism, motsättningar mellan de olika stammar som fanns där tidigare. Och det är ingen svartvit bild utan Meyer visar hur komplex frågan är.
I centrum för berättelsen finns ett reservat för asgamar. En djur som många avskyr men som har en viktig funktion i den biologiska mångfalden. Meyer berättar att det finns en art vars funktion är att med näbben öppna kadavret, andra arter äter olika delar och till slut finns det en art som äter benen!
Meyer är en skicklig författare som med effektivt berättade spänningsscener växlar över till naturbeskrivningar, politiska diskussioner och starka möten mellan karaktärerna.. Han blir dessutom bara bättre. Mao om du tycker om att läsa deckare läs Deon Meyer.
Denna bok finns inte på svenska än. Såg nu att den kommer maj 2012 under namnet Den sista safarin.
Tidigare recensioner:
Meyer, Deon: Devils Peak
Meyer, Deon: Död i gryninen
Meyer, Deon: Jägarens hjärta
Från Deon Meyers hemsida: The author with the White-backed Vulture (Gyps africanus) at the Moholoholo Rehabilitation Centre. He is trying to hold on to the meat (just like Emma in the book), but the vulture is much too strong.
Deon Meyer:
Blood Safari
Org.titel: Onsigbaar
Översatt till engelska av K.L. Seegers
Utgiven 2007
440 sidor
KARL-OVE KNAUSGÅRD: MIN KAMP 1 – ROMAN
Ingen litteraturintresserad person har kunnat undvika att höra om Karl-Ove Knausgård och hans mastodontprojekt. En roman på över tretusen sidor, skriven nästan i realtid. En roman som samtidigt skall vara sann, så sann att flera av Knausgårds släktingar blivit mycket förgrymmade av det de läst. Är det en roman? Eller är det en självbiografi, kanske i romanen kostym.
Jag undrade innan jag läste del 1 om detta inte var en ultimata machoromanen, en medelålders författare som i 6 volymer utgjuter sig över sitt liv. Något som vi andra medelålders män kan projicera våra liv i. När jag läste mer och mer positiva kommentarer både från män och kvinnor, kvinnor som blivit helt betagna av hans text, så ville jag ge boken en chans.
Redan på sidan 1 så hade han mig i ett strupgrepp. Han kastar oss rätt in i döden, hans fars död. Döden som vi gärna med eufemismer vill försköna, men som är rå kall och obehaglig.
Sedan följer en mycket gripande roman om en uppväxt i 70–talets Norge med en fruktad far, en far som Karl-Ove alltid måste förhålla sig till, alltid måste läsa av för att inte råka illa ut. En stark människa som vid 40-års ålder efter skilsmässan tappar greppet och blir gravt alkoholiserad.
Vi får vara med om tonårsfyllor, förälskelser, vänskaper, upptäckten av litteraturen som ett rum att vistas i när verkligheten blir för svår.
Vi möter även den vuxne författaren som står mitt i livet med 3 barn och de mödor som författarskapet innebär.
Romanen avslutas med en lång berättelse om hur Karl-Ove och hans bror Yngve får städa upp i farmoderns hus, efter faderns död. Fadern har förvandlat hela huset till en svinstia. Det är en skildring av ett möte som inte kan lämna någon läsare oberörd i sin öppenhet, sårbarhet och smärta
Döden inramar mao hela romanen.
Knausgård har sagt i intervjuer att han ville skriva på privat som möjligt för att ni in i kärnan. Han trodde det bara skulle beröra honom och han har blivit chockad över att så många känt igen sig i det som är hans mest innersta. Knausgård har även sagt att skrivit fort för att inte självkritiken skall hinna mer och göra texten litterär. Annars kunde han ägna 1 månad åt en halvsida.
Vad är det som gör att denna bok är så bra? Jag tycker han lyckats med sitt uppsåt. Det finns en sådan närhet i texten, han prosa flyter fram, glimrande och vacker, samtidigt fylld av många av vardagens trivialiteter. Det är en prosa som öppnar upp mina minnen från min egen tonårstid. Även om en uppväxt i Göteborg några år tidigare skiljer sig mycket från uppväxten på den norska landsbygden så fanns det så många beröringspunkter. Upplevelser av skolmiljön, alla grupprocesser som sker i tonårstiden. Hur mans skapar sig identitet genom sina vänner, sin musiksmak, sina intressen m.m
Genom boken finns det en total ärlighet. Han försöker aldrig skönmåla utan alla känslor även de förbjudna, icke-politiskt korrekta lyfts fram.
Det är en på djupet existentiell roman om hur man blir en människa och den ständiga referenspunkt som finns för oss alla nämligen döden.
En lång episod handlar om ett nyårsfirande där man först ägnar en oerhört mängd energi för att gömma spriten inför festen, för att sedan uppleva hur kvällen blir ett misslyckande. Den där festen som man egentligen ville bara på, där de skolkamraterna som vill var med är, den festen där kvinnan som du är intresserad är, den kommer du aldrig till. Den passagen var så lång så jag tyckte den till slut blev lite tråkig. Då inser jag att han fångade något just genom att skiva så, hur briljant han egentligen är. Som läsare tvingas du att genomleva det igen i all sin tråkighet!
Det är bara att konstatera att även jag har hamnat i hans trollkrets. Jag ser fram emot del 2. Om jag sedan kommer igenom alla 6 volymerna det får framtiden utvisa.
Karl-Ove Knausgård:
Min kamp 1
Utgiven 2009
Övers: Rebecca Alsberg
430 sidor
PETER TÖRNQVIST: KIOSKVRIDNING 140 GRADER – ROMAN
Peter Törnqvists romandebut hyllades på många håll när den kom ut 2010. Åsa Beckman i DN skrev ”Det är lika bra att säga det med en gång: Sverige har fått ett nytt stort ordkonstverk”. I Expressen skrev Jesper Högström ”Denna utvecklingsroman har ett gung och ett flöde som fyller mig med samma eufori som när jag hör en Peps Persson-låt för första gången. Peter Törnqvist kan skriva. Så att han kan.” Svenska Dagbladet gav honom sitt litteraturpris.
Andra var dock mer skeptiska och prisade romanens ffa språkliga kvaliteter men tyckte att den inte höll ihop, att den var rapsodisk, att det var mer en samling berättelser som tryckts in mellan bokpärmarna.
Lyssnarjuryn för Sveriges Radios romanpris diskuterade den och deras bedömning av boken fördelades över hela skalan. (Finns som podcast.)
Boken utspelar sig i Småland på 70-talet. Fabriksnedläggning, landsbygd, tristess, hårt arbete på torvmossen och mitt i allt detta en berättelse om Tjippens uppbrott från en förlamande och förtyckande frireligiös uppfostran.
Innan vi kommer till den historien som för mig är romanens hjärta så har Törnqvist berättad en mängd anekdoter, dragit runt oss på besynnerliga vägar och givit oss en mängd fakta om Småland. Och romanen inte bara utspelar sig i Småland utan är även skriven på en småländsk dialekt som verkar ha vridits runt ett par extra varv.
Språket, ordflödet, vitsar, berättarglädjen gör att detta är en bok som måste läsas långsamt. Det var många gånger jag undrade om jag förstod vad det egentligen stod och till slut så kom tyvärr detta språkflöde i vägen för mig. Jag upplevde att personerna blev mer och mer av figurer och inte riktiga individer för mig. Berättar glädjen gjorde att det blev för mycket av skröna för mig. Jag fick inte ihop de fragmentariska kapitlen även om det fanns lysande formuleringar, med många goda skratt som följd, och en hel del riktigt fina avsnitt.
När berättelsen om Tjippens frigörelse tog fart så kände jag att det brände till. Där fanns en gestalning som grep tag i mig. Men i övrigt så märkte jag att jag mer och mer tappade intresset.
Jag körde på ett tag till men när jag insåg att det skulle krävas ganska många timmars koncentrerad läsning att komma igenom boken så lade jag ned den.
Dock, om du är intresserad av att läsa något ovanligt så ge den en chans. Som sagt, många tycker mycket om den.
Peter Törnqvist:
Kioskvridning 140 grader – En wästern
Utgiven 2010
340 sidor
MIRCEA CARTARESCU I STOCKHOLM
Mircea Cartarescu 1956-
Jag har vid två tidigare tillfällen haft möjlighet att på mina Stockholmsbesök besöka Kulturhusets Internationell författarscen . Det programmet brukar alltid få det att vattnas i munnen på mig.
Första gången var det Colm Tóibin som pratade om sin mästerliga bok The Master. Läs den om du inte har det.
Andra gången var norske Per Pettersson som pratade om sin prisbelönta Jag förbannar tidens älv som jag ännu inte har läst.
Det har varit mycket intressanta, underhållande och intellektuell stimulerande kvällar, men frågan är om inte samtalet mellan den ständigt nobelpristippade Mircea Cartarescu och Aris Fioretos var det som det slagit mest gnistor om. Utgångspunkten är utgivningen av hans dagböcker på Bonniers Panache. Jag har i flera år funderat på att läsa Cartarescus Orbitor-triologi men har inte kommit till skott än.
Cartarescu, lite satt och kompakt med en riktig öststatsfrilla värdig en Illie Nastase, med en översvallande svada och Aris Fioretos med sina hornbågade glasögon, bakåtslickade hår, smala långa gängliga kropp och sina lågmälda men sylvassa och penetrerande frågor. Det var som att möta två skilda intellektuella temperament som bjöd upp till en intellektuell dans. Det märktes att Cartarescu blev imponerad av Fioretos frågor som verkade fånga essensen i Cartarescus författarskap.
Cartarescu ser dagböckerna som sina främsta verk. I Rumänien så har han publicerat flera volymer. Han är själv en stor läsare av dagböcker. Han tycker inte om att läsa skvallriga dagböcker. Hans vänner beklagade sig att de inte var med. Nej Cartarescus intresse ligger i författarens inre och kreativa process. Han nämner Kafkas och Woolfs dagböcker som mest intressanta.
Han hade en fin metafor för skillnaden mellan en författares romaner och dagböcker. Romanen är det skalet som snigel har skapat och som ger en vacker bild av författaren och dessutom ger skydd. Dagboken var som snigelns slemmiga kropp, dess egentliga kropp och väsen. I dagboken framträder den personen som skapat det sköna i all sin skönhet och fulhet om dagboken är ”sann”. Och en författare blir sann först när han byggt upp sitt författarskap och kan se förbi det.
Det var en ynnest att få ta del av Cartarescus tankar och inre värld under denna kväll och nyfikenheten på hans böcker blev inte mindre.
Aris Fioretos var en suverän samtalare och jag ser fram att även sätta tänderna i hans författarskap.
EN LOVANDE BÖRJAN – IAN RANKIN: KNOTS AND CROSSES – DECKARE
Knots and Crosses är den första boken i Rankins hyllade serie om Edinburgh-polisen John Rebus. Jag läste för många år sedan under en juldag Den hängande trädgården med stort nöje. Nu var jag sugen på en deckare och lyfte ned denna volym med hans tre första som stått i bokhyllan och samlat damm i många år.
Rankin skrev före denna bok en roman med litterära pretentioner. I förordet skriver Rankin att han nu ville skriva en bok som nådde fler läsare. Rankin ville uppdatera Mr Jekyll & Hyde, välkända skotska figurer. Boken skulle bestå av en god och en ond person som skulle spegla varandra. Rankin blev mycket förvånad när han insåg att kritiker och läsare ansåg att han skrivit en who-dunnit och en polisroman, inte psykologisk skildring.
Jag blev ännu mer förvånad när jag läste det. För för mig är detta en mycket typisk deckare med många av de figurer och klichéer vi är vana vid. Kommisarien med ett förflutet som han har svårt att hantera, frånskild med en dotter, dricker för mycket, ett komplicerat förhållande till överordnade och kvinnor. Och som dessutom har en relation med en kollega vilket ställer till det när han blandar arbete och fritid.
Rebus föräldrar är döda och hans bror Michael visar sig var inblandad i en något ljusskygg verksamhet.
Jag var på väg att ge upp i början, tyckte att det var på gränsen till banalt. Det märktes tydligt att detta var en första roman i genren. Men han skriver in sig i matchen. Allt eftersom boken skrider fram som blir hans kondenserade språk mer nyanserat och personerna blir mer intressanta.
Boken utspelar sig i Edinburghs bakgård där en mördare stryper småflickor. Polisen står helt utan spår. Rebus, som kom till polisen efter att ha fått lämna den militära elitstyrkan SAS, en traumatisk upplevelse ha inte pratar om, ser hur hans förflutna kommer ikapp honom och knyter ihop honom och hans familj med mördarens groteska brott.
Det är en effektivt berättad och ganska spännande historia som visar på en begåvning. Men den känns mest intressant som ett första steg att lära känna karaktären John Rebus.
Ian Rankin:
Knots and Crosses
Utgiven 1987
180 sidor
NOVELLERNAS MÄSTARE – ALICE MUNRO: KÄRLEK VÄNSKAP HAT – NOVELLER
Novellen är en konstform jag sällan tagit del av. Högst ett par samlingar under många års läsande. Nej riktiga romaner skall det vara som man i bästa fall kan sjunka in i och färdas långt bort.
Jag försökte sälja in denna bok till bokcirkeln som jag är med i och fick ungefär samma svar. Nej, noveller det tycker vi inte om att läsa och det är svårt att prata om.
Efter att ha läst alla extatiska hyllningar av denna författare, Jonathan Franzen säger lite på skämt att han är sur på Svenska akademin för att de inte givit henne Nobelpriset, så ville jag ge henne en chans. Hon fick 2009 det ansedda International Man Booker Prize.
Jag kan bara konstatera att alla hyllningar är helt på sin plats. Det är en suverän författare. Jag vet inte hur hon gör det men dessa i vissa fall inte så långa noveller blir till hela romaner. Alla dessa uppslag, som mindre begåvade (?) författare hade tänjt ut till långa berättelser, blir till miniatyrer, små slipade diamanter. Jag har aldrig läst en författare där antydningarnas konst är så kraftfullt elegant. Med en enkel mening, en enkel scen blottlägger Munro ett helt livs historia med glädjeämnen, sorger och plågor. Det är inga stora scener utan i detaljen öppnar sig ett yttre och inre landskap upp.
Det finns en stark närvaro i dessa berättelser både på det inre planet och i det Kanada hon beskriver, i skärningspunkten mellan landsbygd och stad.
Att läsa Munro är som att sitta och lyssna på en oerhört klok person med stor livsvisdom och en säker blick för det mänskliga. Det blir ett sug i läsningen och det är svårt att inte bara fortsätta läsa. Jag vill inte lämna Munro-land utan bara ha mer.
Rose-Marie Nielsen har gjort såvitt jag kan bedöma ett mycket fint jobb när givit Munro svensk språkdräkt.. Det finns en lätthet och musikalitet i svenskan som är så njutbar.
Behöver jag säga mer. Läs Munro!
Alice Munro:
Kärlek vänskap hat
Org.titel: Hateship, friendship, courtship, loveship, marriage
Övers: Rose-Marie Nielsen
Utgiven: 2002
Alice Munro 1931-
